Personvalet slår sönder partierna

Om Sveriges demokratiska frälsare var en kör skulle de inte ha särskilt svårt att enas om repertoaren. I en tid av ständiga larmrapporter och utredningar, böcker, artiklar och seminarier om dödsjuka partier väljer alla att sjunga personvalets lov. Om än i lite olika tonarter. Somliga vill bara utreda reformen, andra släppa personvalet helt fritt. Senast var moderaterna ute och flaggade för att låta partilösa kandidater stå på deras vallistor, ett förslag inspirerat av folkpartiet som lät den oberoende Mauricio Rojas kandidera till riksdagen.

Rojas var ordförande i folkpartiets strategigrupp och gjorde sig själv till exempel när han lanserade idén om partilösa kandidater. Den stela partistrukturen måste brytas, löd förklaringen. Efter lite velande fram och tillbaka motiverade han slutligen sin riksdagskandidatur med att segregationsfrågan var så viktig att han inte ville undandra sina krafter And the choir sang: Mauricio Superstar....

Att släppa in allmänheten på listorna låter som en utmärkt idé. Det kanske är räddningen i ett politiskt landskap där mer än var tionde förtroendevald flytt sedan valet 1998? Så enkelt är det förstås inte. Rojas reform gynnar enbart kandidater som redan har makt. Antingen i form av pengar eller kändisskap. Själv hade han en stark förankring inom näringslivshögern och var högt rankad på listan över Sveriges främsta opinionsbildare. Andra vinnare hade hela församlingar i ryggen eller en stor fackansluten personalstyrka.

Poängen är att vanligt folk utan plattform aldrig kommer ha möjlighet att åka gräddfil in i maktens boningar. Framförallt inte som partilösa. Rojas variant av personvalet kanske kan göra valen lite mer spännande, lite mer underhållande. Men för partierna är det ingen helande hand - tvärtom. Om väljarna redan i dag har svårt att skilja mellan de politiska och ideologiska alternativen, hur förvirrade ska de inte bli den dagen en stor andel politiker kandiderar som partilösa? Hur många programförklaringar förväntas man ha koll på? Hur många löst sammansatta fraktioner kommer att bildas i rikdagen? Det kan väl inte vara meningen att sträva efter att skapa ett demokratins helvete på jorden med majoriteter som uppstår ena dagen och faller den andra?

Problemet med personvalda politiker, framförallt partilösa, är att de lider av lojalitetsproblem och dras med ett visst mått av opålitlighet. Från Solnas fullmäktige går det att hämta ett exempel på det kaos som kan uppstå. En kristdemokrat som fick många kryss i valet 1998 ansåg inte att hennes hjärtefrågor drevs tillräckligt hårt i den styrande koalitionen. Det var frågor hon hade gått till val på, som personvalskandidat. Hon valde till slut, av lojalitet med sina väljare, att rösta med socialdemokraterna. Eftersom det bara skiljde ett mandat mellan blocken såg det ut som att kommunen stod inför ett maktskifte, vilket i sista stund hindrades av en miljöpartist som i sin tur gick över till de borgerliga. Nu är det långt ifrån alla personvalda politiker som låter sina kryss väga tyngre än partitillhörigheten. Men exemplet är en varningssignal man bör ta på allvar.

För väljarna innebär detta ett problem. Man röstar visserligen på en person man har förtroende för eller som verkar intressant. Men i första hand lägger man sin röst på politikens innehåll, ett partiprogram, och indirekt även på en särskild majoritet. Personvalet riskerar att sätta detta ur spel.

Om personvalet i praktiken bara gynnar redan inflytelserika kandidater finns det andra möjligheter för de som vill ge sig in i politiken. Det mest naturliga är att gå med som medlem i ett parti. Det är faktiskt inte ett fullt så dramatiskt steg i livet som Rojas låter påskina. Inga partier ställer krav på att man ska svälja ett helt åsiktspaket. Det räcker att man något så när finner sig tillrätta ideologiskt och ställer upp på grundvärderingarna.

Sedan är förstås frågan om man verkligen menar allvar med sin vilja att vara med och förändra. Att vara med och påverka är inget man gör lite hipp som happ när det passar en själv. Enligt tidningen Kommunaktuellt uppger avhopparna under förra mandatperioden att politiken mest handlade om pengar, teknikaliteter och en massa prat. De upplevde sitt engagemang som meningslöst. De flesta tycks ha haft en något romantisk bild av hur det går till i de beslutande församlingarna.

Kommunpolitik är inte West Wing och Bartlet på bästa sändningstid om man säger så. Fritidspolitiker behandlar frågor om oljegrus eller asfalt och en och annan 30-skylt. På modet just nu är farthinder i form av blomlådor eller decimeterhöga cementgupp. Inte alltid så spännande och kul. Politik handlar om att ta ansvar inom sitt kompetensområde, om ena sidan och å andra sidan, att väga argument mot argument och ta sig tid att läsa remisser. Man måste lära sig kompromissa och framförallt lära sig lyssna och komma överens med sina egna partikamrater.

För de flesta är ett politiskt engagemang otänkbart. Statsvetare och politiker må rysa, men det är faktiskt inte alla som delar drömmen om det genompolitiserade samhället där skattesatser är det givna samtalsämnet vid frukostbordet och där dagen avslutas med att hela familjen samlas för att skriva insändare. Det finns gott om andra saker i livet man kan bry sig om. Vi lever i en fantastisk demokrati med ett väl fungerande nåja välfärdskontrakt mellan stat och individ, i en rättsstat som värnar vår frihet, i en demokrati där nästan alla röstberättigade utnyttjar möjligheten att gå till valurnorna. Det kanske till och med är sunt att fler väljer att stå utanför partipolitiken?

En av de främsta fördelarna med partierna är att man som blivande förtroendevald prövas i en mängd olika sammanhang innan man blir kandidat. Det är ett utmärkt sätt att sortera bort lyckosökare och otåliga karriärister, eller knäppgökar för den delen. Ska man komma någon vart måste man göra sin "värnplikt". Det kan handla om att vara med och packa valsedlar, gå kurser, skriva motioner till distriktsstämman eller vara med i en intern arbetsgrupp som ser över äldreomsorgsfrågor i kommunen. Denna väg kan säkert vara onödigt lång ibland, och säkert onödigt tråkig. Framförallt om man ser sig själv som en förnyare och nytänkare. Men på vägen lär man sig en hel del och bygger framförallt upp ett brett kontaktnät.

Socialt liksom kunskapsmässigt är ett partiengagemang oftast en vinst för den enskilde. Vill man förändra måste man också lära sig att ha tålamod. Partierna är utmärkta filter och fostrare. För väljarna innebär systemet i viss mån en garanti för att man slipper de värsta politiska entreprenörstyperna. Sådana som slänger sig in i en politisk församling och rör om för att sedan försvinna utan att ta ansvar. Att kräva politisk skolning och uthållighet av våra förtroendevalda borde vara naturligt och inte klassas som en stel struktur som måste brytas ned.

Ett än mer utbyggt personvalssystem riskerar att gröpa ur partierna och det långsiktiga engagemang de kanaliserar. Medlemskapet ska inte nedvärderas - tvärtom bör det ges en höjd status. Ska man lägga krut i demokratifrågan är det reformer inom partierna som krävs. En väg är att ge större möjligheter till inflytande. I Stockholm arbetar till exempel kristdemokraterna enligt principen "en person ett uppdrag", ett utmärkt sätt att engagera fler medlemmar.

Ett parti måste våga ställa krav och visa att saker förväntas i gengäld av den enskilde. Att erbjuda platser på listor till partilösa och politiska fixstjärnor försvårar den uppgiften, det skrämmer bort snarare än lockar potentiella medlemmar. Risken är också att man tappar trogna och hårt kämpande partiarbetare som blir omkörda av för stunden populära kändisar som inte lyft ett finger för partiet.

Kanske borde kören fundera lite mellan klagosångerna. De har ett stort ansvar. Går man hela tiden ut och säger att partierna är dödsdömda kan man räkna ut att det inte är särskilt många som kommer söka sig till dem. Men tyvärr får man inga forskningsanslag för att berätta hur bra det mesta faktiskt är. Och framförallt inte något utrymme på DN-debatt, som är så viktigt i statsvetarkarriären. Det är domedagsrubriker och eländesbeskrivningar som säljer. Och det är det vi får.

Av Marcus Svensson 26 nov 2002 17:42