Barnens frackklädde beskyddare

Nygifta - jag tvingades arbeta oregelbundet. Detta orsakade att hustrun fick gå hemma för att vi skulle kunna träffas. Kvinnan beklagade sig över viss ensamhet. Jag presenterade henne en guldfisk - tyvärr utan att det hjälpte. Något annat skulle det vara.
Jag kände en trädgårdsmästare - som hade hämtat hundar från Schweiz - modell större - Berner sennen. Alexander den Store hade haft rasen som vakthund för tvåtusen år sedan. Nu användes de som vaktdjur samt dragare.

Hur hunden skall se ut - fråga en ägare - han/hon har alltid det bästa exemplaret. Ha den som vakthund - då måste någon vara hemma så den blir väckt. Rasen är snäll - kommer en inbrottstjuv får denne hjälp att bära ut godset.

När vi skulle köpa hund - gick vi runt i hundgården - tittade - klappade - samt smålekte för att pröva deras temperament.

Detta hade vi läst att man skulle.

En slug liten "satan" slickade sin blivande matte i ansiktet - då var det klart - han skulle med hem.

Från att varit herre i huset blev jag degraderad till passopp.

Inte nog med detta - nu började hunden också känna sig ensam.

En ny tur - ett förföriskt stycke vampade hustrun - nu var vi fyra.

Garaget blev hundgård - med utgång till rastgård.

Mina händer som aldrig hållit i ett verktyg fick - som en förståsigpåare sade - valkar.

Min maka tillhör en syskonskara storlek tretton. Som väl var fanns här en del expertis - att anlita. Det kostade många stora "kalla bord".

Hundarna trivdes med sin matte - att jag skulle göra grovjobbet var en självklar sak.

De hade namn - Lady - Zacko samt den sist hämtade Diana.
Nu blev det slut med turer till trädgårdsmästaren. Då det bara fanns två uppfödare i Sverige - gick nästa resa till hundarnas hemland - med bil.

Här fanns uppfödare i mängd. I Bern hade klubben sitt kontor.

En trevlig gentleman visade oss runt några dagar - till ett flertal gårdar - där det fanns många hundar. Jag fick ett löfte av min lagvigda - icke mer än en. Så blev det - en liten tikvalp skulle med hem. Naturligtvis med flyg. Efter tre dagars karantän hämtades hon på Bulltofta. Namnet blev Amulett.

Jag började känna mig verkligen försummad - inga fler - det är en order röt jag.

Då läggs det huvud - som jag förälskat mig i på sned - ler samt säger: "Vi skall ha barn." Då jag kvicknade till - efter avsvimningen - var det inte som jag trodde - det var Lady som skulle ha valpar.

Plötsligt var vi två tvåbenta - fjorton fyrbenta som skulle ha mat.

Hos slaktaren beställdes strupar samt komagar - som senare skulle anrättas hemma.

En gång i en av folk - fylld affär - bad jag om att komage inte skulle köpas. Vid anrättandet spred dessa en icke så aptitretande doft.

Med hög röst sade hustrun: "Tycker Du inte om komage - köper vi något annat till Dig." Väl vetande om att jag var placerad som nummer femton i familjen höll jag tyst.

Hos ett slakteri i närheten köpte jag sedan in - aptiten växte på hundarna ju större de blev. Stort kokeri - maleri samt styckbod fick ordnas i garaget.

Det var dags för inregistrering i Kennelklubben - vetrinärbesök samt inte att förglömma alla de som skulle skaffa hund.

De sistnämnda skulle synas noga i sömmarna - innan de fick förtroendet att köpa valp.

Hustrun grät - jag hoppade jämfota - av glädje - då de små liven åkte med sina nya hussar och mattar. Men säg den glädje som varar - när sista valpen reste - upplystes - när jag var på arbete hade trädgårdsmästaren varit på besök - vilket resulterade att nu skulle Diana bli mor.

Hustrun fick beröm för sin uppfödning - så det var dags att skaffa Kennelnamn - börja med utställningar - samt allt som tillhör.

Min bäste vän i det här sällskapet var Zacko - jag stack till honom godbitar - gick promenader - köpte en vagn som han fick dra - precis som sina släktingar långt borta - vi var kompisar.

Åren gick - en morgon ville han inte följa med - tittade som om han ville tala om något. Utkomna i garaget där småhundarna fanns - upptäckte jag - matskålarna var orörda - skallen som bruka hälsa mig - lät inte glada. Det stod inte rätt till. Efter att ha ringt veterinären - som lovade komma - satt vi hos hundarna - försökte lista ut vad som hänt.

Efter besöket - som konstaterat valpsjuka - ringde vi alla vänner som hade hund - kom inte hit vi har smittosam sjukdom här. En efter en fick sedan somna in - då vår veterinär bedömde allt hopp ute. Den siste som lämna oss var Zacko.

Nu var uppfödningen av Berner sennen slut. Men vi hade varit med att starta - så denna nu så populära ras - kom till Sverige.

Helt slut med hundar var det inte. Tidigare hade en kennel i närheten - som födde upp pudlar - velat ha en av valparna från oss - mot att vi tog en från dom. Jag hade slutat protestera - så detta lilla - fula - svarta knyte kom hem. Hon var liten - så för att inte trampa på henne - fick hon sitta i en kaninbur - då det var liv samt rörelse runt om. Mattes knä var också en säker plats.

När alla hundarna lämnat oss fortsatte Cherrie att visa samma friskhet som tidigare. Efter någon vecka - var all smittorisk borta. Vi hade kvar ett litet liv - som det skulle visa sig vara en vacker silvermellanpudel - vilket blev vår tröst. Senare anmoder till många generationer pudlar - i hustruns regi.

Människans bästa vän är hunden.

Viftar inte på svansen utan att den menar det.

PS Vill ni se bilder - sök - Berner sennen. DS

Av Lennart Ekman 25 nov 2002 14:03