Vox Humana

K har varit här igen. Alldeles nyss. Men han gick redan efter några minuter. Han hade "affärer att uträtta", som han uttryckde det. Ännu en gång är jag förundrad över hans närvaro här i mitt liv. Och ännu en gång är jag ledsen. Mer än ledsen faktiskt, besviken rent av. Inte för att han var här, och inte heller för att han redan har gått, utan på grund av att jag inte lyckades vara mig själv, den här gången heller. Trots att jag, pinsamt nog, tränat framför spegeln de senaste dagarna. Tittat djupt i ögonen. Intagit olika uttrycksfulla poser. Förgäves verkar det som, men så har ju K väldigt lite gemensamt med min spegelbild. Hans ögon är inte så inställsammt varma som mina. Och han har heller inte mitt behagliga utseende. Man skulle kunna säga att han är direkt ful, om man nu ska göra en estetisk bedömning. Med undantag för ögonen då. Eller blicken rättare sagt. Det är i hans blick som allt händer, som allt är. Där sammanfattas redan allt om mig. Och ändå är han ganska ny i min tillvaro. När jag kallar på honom är det egentligen bara hans blick jag vill möta, inget annat. Men ändå är det inför den som jag oavlåtligen fastnar i min egen klibbiga yta. Denna klistriga förställning, som jag inte förmår ta mig ur.

Hur ser jag ut just nu, till exempel, om jag tar en titt i spegeln? I den lilla smatt, som jag kallar "hallen" har jag min stora helfigursspegel. Den är mitt viktigaste inventarium, tillsammans med böckerna förstås, men de räknas inte som ting i mitt universum. De är snarare organiska delar av mitt medvetande, min nedlusade själ. Nåja, det här är alltså bilden av mig; en helt ordinär fasad. En enkel, oraffinerad men fungerande kropp. Långa ben, bra på promenader. Smala fingrar, bra för olika slags pill-jobb. Lagom anonymt ansikte, som blir riktigt vackert när jag ler, men inte när jag skrattar dock; då blir dragen snarare grotesk förvridna, som på en grinande skräcködla. Som tur är drabbas jag sällan av skrattkramper.

Om jag sträcker på ryggen och drar tillbaka axlarna samtidigt som jag lyfter huvudet en aning så ser jag riktigt reslig ut. Lite överklassigt stolt så där. I spegeln ser det förvisso bra ut, men i koppen känns det mest uppstramat och onaturligt. Känner mig som en sprättig kalkon ungefär, får lust att sprätta med benen och vifta på armbågarna. Denna rakryggade och högburna stolthet hör tydligen inte hemma i mig. Men i spegeln ser det faktiskt bra ut. Jag skulle vilja se ut så här, inför K. Kanske är det bara fråga om lite träning?

Jag går fram och åter i mitt långsmala rum. Håller ryggen rak och axlarna nertryckta. Snörper lite på munnen också, för att känna på snorkigheten i sin fulla ornat. Undviker att gå för långt ut på sidorna där bjälklag och lutande tak är i vägen för min stolta gång. Är det för att jag bor på en vind som jag liksom kryper ihop och hukar mig, som nedtyngd av himlens närhet? Eller är det för känslan av att taket när som helst ska störta in över mig? Tillvaron hotar att ramla över mig när som helst i alla fall, eller det har jag ännu inte slutat att hoppas på åtminstone. K skulle se mig nu, marscherandes här mitt på golvet fram och tillbaka, med bestämda steg och maskulint utåtvinklade fötter.

Armarna pendlande ledigt och avslappnat, ibland gestikulerande, som om jag höll en föreläsning inför publik. "Detta, mina vänner", säger jag högt till mitt inbillade auditorium, "detta är jag, och jag är något så exklusivt som en alldeles oersättlig existens, vilket jag idag ska bevisa för er, en gång för alla". Just det, det vill jag visa K, att jag också bär på stolthet och en egendomlig självkärlek. Jag har ju faktiskt hängivet tillbringat hela mitt liv med mig själv utan att ge upp ännu i varje fall. Och det måste man väl ändå betrakta som ett övertygande bevis för uppskattning, eller åtminstone tolerans. I vissa fall kanske kärleken endast kan vara fråga om tolerans. Var var jag nu igen? Jovisst, "kära åhörare, låt mig inleda med en relativt okänd men betydande sats: jag tvivlar - alltså tänker jag. Denna sats, som påstås föregå Descartes cogito - ergo sum, det vill säga: jag tänker - alltså finns jag, har för mig en betydligt mer radikal och grundläggande betydelse än den mer kända cogito-satsen. Lyssna bara; jag tvivlar. Vilar det inte något slags trotsig livskraft i detta? Det betyder att min skepsis tillåter mig att nå utöver det jag vet, tror mig veta, känner, tror mig känna, erfar och tror mig erfara samt allt det som rör det andra, det därute. Allt är förmål för mitt tvivel, livet självt, naturen, mina tankar ja, till och med mitt eget tvivel kan jag inte vara helt säker på. Vilken underbar paradox, eller hur? Det faktum att jag tvivlar och är medveten om detta tvivel betyder och detta är väsentligt att jag frigör mig från det givna, eftersom jag ju ifrågasätter det givna självt. Och ursprunget till detta tvivel kan bara finnas i självmedvetandet, det vill säga medvetandet om att vara medveten. Därför är jag inte given och finns inte till på det sätt som till exmepel en korv finns till, utan jag är. Jag är. Det är en viss statusskillnad, eller hur! Därför vill jag formulera min egen sats sålunda; jag tvivlar - alltså är jag."

Mitt talande jag tystnar. Står framför spegeln igen. Min lilla monolog har typiskt nog gjort intryck på mig själv. Jag blir så lätt imponerad. Speciellt av den här docerande "föreläsaren", som jag är särskilt svag för. Henne anlitade jag flitigt en gång i tiden, då när jag var ute på nattklubbarna och raggade. Men det gör jag inte längre. Jag behöver inte de andras klibbiga blickar längre. Tvärt om, jag mår mycket bättre utan deras reducerande betittande. Motsatsen, det närvarande seendet, verkar vara utdött, eller det kanske aldrig ens har funnit? Möjligen är det så. Det riktiga seendet återstår ännu att förverkligas och manifesteras. Som hos K. "K, du förvirrar mig! Vad ska jag göra med dig?" Jag vill verkligen vara någon inför hans seende ögon, men vem? Hur ska jag kunna vaska fram mitt mest autentiska jag bland alla mina hjärnspöken som söker representation i mig? Inte ens nu, här framför spegeln, är jag något verkligt. Allt är bara splitter och fragment. Det är det enda jag kan erbjuda, både mig själv och andra. Varför håller jag på så här och grubblar? Jag vet. Det beror på brännmärkena. Men det hör ju till livet herregud. Är jag så svag att minsta skrapsår på hjärtat ska få mig totalt ur balans? Var är min överlevnadsinstinkt? Detta jolmiga existensgrubbel tröttar ut mig. Jag måste ut härifrån. Nu! Jag ska gå på kafé!

Idag ska jag manifestera mig som bohemisk kaféhabitue. En av mina favoritrepresentationer "där ute". Men först ner i källaren och ta en kall dusch. Kall, därför att det inte finns något annat än kallt vatten, kallt cementgolv och ett slemmigt skynke där nere i källaren. Varje gång jag bestämmer mig för att duscha, och det blir alltmer sällan - hygien är nödvändigt bara för socialt aktiva, så gruvar jag mig och drar på det i det längsta. Men idag ska jag snabba på. Vill inte missa K!

Källaren i mitt hus är verkligen en källare i ordets mest mörka, fuktiga och skumma bemärkelse. Råttgift i hörnen. Hönsnätsklädda burar fyllda med gammalt bråte som inte hör hemma i de hyfsat representativa våningarna där uppe med undantag av min vind förstås. Sura mögeldunster från "matkällaren". Därinne har nog ingen satt sin fot de sensate tio åren. Och sen har vi tvättstugan, utan fönster och med hala trätrallar på golvet. I anslutning till den finns en liten skrubb avsedd för städgrejer. Därinne har jag inrett min dusch. En enkel slang med strilande munstycke, ett skynke och en liten hård, hoptorkad tvål i ett snöre. Det är allt jag behöver. Lyset funkar inte så jag måste ha dörren på glänt, men det bekommer mig inte mycket. Jag är snarare lite märkvärdig över att jag har det så här. Jag tycker faktiskt om mina povra omständigheter. Jag koketterar med dem. Känner mig upphöjd av att leva så utsatt. Mitt självpåtagna Utanförskap har jag gjort till något stort och eftersträvansvärt, till ett upphöjt adelsskap. Jag tycker att min begränsade tillvaro höjer mig över de andra, över massorna och konsumentslavarna.

Se där! Man kan använda vilka omständigheter som helst som alibi för att praktisera högmod. Högmod är alltså inte nödvändigtvis ett yttre prål. Tvärtom,det är snarare en inbyggd överlevnadsmekanism. Hur svåra våra liv än blir lyckas vi alltid klura ut något sätt att se oss som upphöjda och fyllda av mening. Vi är proppfulla av självbedrägeriets söta sirap. Vi behöver högmodet till skydd, för att slippa konfronteras med den mer svårsmälta sanningen. Den sanning som säger oss att vi inget annat är än ömklig "slaktboskap på historiens altare", som någon begåvad figur lyckats uttrycka det. Så jag frågar alltså mig själv; ska jag behålla mitt högmod? Ska jag leva på illusionernas svalkande nektar, eller ska jag inta den beska brygden "sann insikt" och se om jag består provet?

Det tragiska med mig är att jag lurar mig själv mot min egen vilja. Jag som vill det villkorslösa och totala, förmår bara det lagom klädsamma konstnärsskapet, ett litet halvt utanför. Patetiska jag! Jag står här och väger från ena foten till den andra. Som pendlande mellan min ljusa vind, högt över stadens larm, och den mörka källaren, nerkörd i fuktig jord. Mellan dessa mina existentiella utposter pågår livet, bakom tunga ekdörrar. Och jag bor ovan och under, men aldrig mitt i.

Färdigduschad. Nu till kaféet. K. Ska vara lite chickt neurotisk med mina djupa frågor. Om jag ska vara ärlig, så känner jag jag för att förföra honom. Ordentligt. Ska försöka göra det utan att se honom i ögonen. Om det går. Det är värt ett försök i alla fall.

Utdrag ur kapitel ett i ett pågående romanprojekt

Detta är ett bidrag till Sourze "författarskola".

Av Lena Jovanovic 22 nov 2002 13:53