Tankar efter vägen, del 2

Kapitel fem

Bussen rullar mot nästa hållplats, en ensam kvinna står och ser på bussen. Hon kliver hastigt på och visar en skrynklig biljett och är borta innan han hinner säga sin inövade replik. Han ser förbryllat efter henne, hon har så bråttom att hon inte ens hinner gå innan hon sitter ner. Varför har hon så bråttom, hon flyr efter en plats som om hon var rädd att hinna bli sedd. Väl på plats smälter hon in i bussklädseln och nästan försvinner. De är själva i bussen, lika ensamma som om de var de enda levande på jorden. Han missar en avfart, det har han aldrig gjort förut, det känns på något sätt skönt, nästan lite rebelliskt. Han undrar stilla om kvinnan som inte finns ska märka något men hon sitter likt en sten stod och stirrar tomt framför sig. Varför är människor så tomma och innehållslösa? Skulle människor vara en vara i en affär skulle ingen köpa den för att den inte har någon innehållsförteckning. Det är som om det inte är ett liv man lever utan en färd mot döden. Han är inte rädd för att dö för han har en barnslig tro att alla möts i ett slags himmelskt rum och dansar och talar i evigheter. Att människan då vill tala om allt man upplevt och att man sedan längtar efter att få göra om livet igen, på ett annat sätt. Då kommer han att vara en människa man lägger märke till fast egentligen spelar det ju ingen roll då längre, förutsatt att det inte finns en TV-station i himlen där han kan vara stor. Han märker att tankarna flyger iväg som i extas, han måste hinna göra något riktigt trevligt innan han kastar in handduken ifall himlen inte är kommersiell, så att människorna ändå vill lyssna till honom. Jordelivet måste ha en annan innebörd än den man ser, livet kan inte gå ut på att åka buss till jobbet utan ord och sedan rusar vidare.

Kvinnan har inte rört en min, hon ger ingen vink om att vilja gå av bussen som nu åker helt fel. Han kommer få skäll för detta det vet han men han är så inne i sitt sökande efter ett vettigt svar och en öppningsreplik till de tomma människorna att han inte ens märker var han är. Var finns alla svar på frågorna, kanske efter vägen under en busstur. Är det det människorna tänker på när de tar sig till jobben, lösningen?! Fast då borde de väll se ivriga ut, sökande eller i alla fall nyfikna? Han vägrar tro att livet saknar mening, trots sin ensamhet han inte själv valt. Han vägrar se att människor är olyckliga utan att tro att de kan bli lyckliga av lite vänliga ord.

Kvinnan ser inte längre tomt framför sig, hon tittar nu lite förvirrat ut genom fönstret.

Kapitel sex

Hon stirrar envist på lacken på bussens sida. Hon är fortfarande lite upprörd efter kvinnans inkräktande på hennes ensamhet. När hon ser den tomma bussen triumferar hon nästan, nu kan hon få vara osynlig, hon nästan springer till sin plats efter att ha uppvisat biljetten, bråttom till sin tomhet. Bussen rullar iväg. Hon tänker trotsigt på att inte bry sig om busschaufförens blick och tydliga förvåning. Varför bryr han sig överhuvudtaget? Hon märks ju inte och syns ju inte då borde hon inte fylla honom med förvåning heller. Har han inte viktigare saker att tänka på, middagen till kvällen till exempel tänker hon spydigt. Hon blir lite brydd över att ens tänka på en annan människa, att en annans liv ska fylla hennes tankar, så hon skakar av sig tankarna och går in i sitt likgiltiga stadium igen. När bussen rullar på känner hon en oro i kroppen, som om något annorlunda kommer att hända. Hon gillar inte annorlunda, hela hennes liv är så slentrian artat som det bara kan bli, och hon gillar det. Så länge hon kan minnas har hon arbetat på kyrkogården och gjort det hon ska, utan någon som ifrågasätter.

Hennes chef prästen har hon inte sett på flera år, hon vet inte ens om han går utanför dörren, och hon bryr sig inte heller. Hennes andra chef sitter väll i prästens himmel och små flinar över hennes liv, hon tror inte på Gud så särskilt mycket men tycker att det känns tryggt att plantera blommor åt honom utifall han faktiskt finns och ser henne. Trygg, ja på kyrkogården är hon nog trygg, det är faktiskt den enda gången hon talar med folk, ja folk och folk, de som en gång varit folk heter det väl egentligen. Hon känner igen sig i dem, de är bort glömda av omvärlden, och hon likaså. De syns inte, precis som hon och de talar inte heller. Hon kan svära på att ingen besökt dessa gravar på säkert tio år, hon har aldrig sett någon där men de måste ju skötas om i alla fall och det är hennes lott i livet. Men idag känner hon att hon inte kommer att göra det hon brukar och det är inget hon kan styra. Likgiltigheten hon kände förut har nu bytts mot en lätt förvirring och lite panikslagen ilska.

Kapitel sju

Vad är det nu han håller på med? Chefen kommer att få fnatt och den stackars kvinnan som inte finns kommer stämma honom för felåkning. Men han kan inte rå för det, han vill göra något spännande och rebelliskt och hon har liksom blivit med av bara farten, hade hon inte stått där vid håll platsen så hade hon missat chansen till spänning, eller sluppit. Och nu har han åkt utanför stan, liksom kidnappat bussen i ren trots men inte av elakhet. Men vad ska han göra nu? Han hittar inte så bra här och han har ingen plan heller och kvinnan kan ju inte hjälpa honom, vad gör man sen? Vad hade en hjälte i en bok gjort? Han beslutar sig för att sjunga en trudelutt då kan han få inspiration. Han tittar försiktigt på kvinnan som nu inte bara är förvirrad, hon ser direkt skräckslagen ut men möter hans blick. Ansiktet är hög rött och hon kämpar med tårarna och i sin dumma enfald tror han en sekund att hon är rörd av hans sång men släpper tanken genast när hon skriker rätt ut, ett långt ihållande panik slaget skri så fullt av ångest att han nära på kör av vägen. Han stannar bussen och ska precis be om ursäkt när hon störtar mot dörren och börjar slita och dra i den och han skäms.

Tänk om hon tror att han är en våldtäktsman som lurat ut henne på landet i ett ändamål, att mörda henne! Han öppnar dörren och börjar att skaka. Vad har han nu gjort? Utan att se sig om sätter han igång bussen och rullar sakta i väg mot ett äventyr som han inte längre ser fram emot och för första gången på länge känner han sig skraj och ledsen.

Kapitel åtta

Hon sjunker ner i gräset och stirrar tomt ut i luften. Trots sin panik nyss som hon inte kunde hejda känns det faktiskt lite lugnare i kroppen nu. Hennes skrik hade lösgjort en del i henne och hon blev lite förvånad faktiskt. Hon ser sig omkring och upptäcker att en ko stirrar konstigt på henne. Hon kan inte hålla sig för skratt, ett bubblande hickande skratt kommer ur hennes mun och kon tittar ännu dummare på henne. Nu känner hon att flera ögon samlats för att studera det tomma skalet av en människa och skrattar ännu mer. Korna tuggar och tittar och hon undrar om hon äntligen nått gränsen för sinnessjukdom och nu ska slippa vara människa och kanske bli kolli, eller varför inte en ko.

Nej så dumt, hon reser sig upp och sträcker fram handen till kon som lugnt sträcker fram nosen och slickar hennes hand. Kons bruna lugna ögon lugnar henne och hon suckar djupt. Kon tuggar sedan en liten stund till och ser på henne. Hon öppnar munnen för att säga något och känner hur ovan hon är, hennes ord är liksom inkapslade i en ordbok och hon har svårt att öppna den. Men kon verkar inte ha bråttom och till slut kommer det ett "hej kossan" ur henne, "hur är det att vara ko?". Kon ser fundersam ut, nästan lite full i fan och sedan lägger den sig ner i gräset och idisslar. Det var svar nog, hon fnissar lite och upptäcker sedan förfärat att hon klivit in i sin kropp igen och faktiskt öppnat ögonen för första gången på mycket länge. Hon ser sig omkring och vet inte var hon är, nu kommer bussen tillbaka ser hon, den saktar in och dörren öppnas. Busschauffören tittar skamset på henne och säger "Hej igen, ska du med in till stan" och hon svarar att det vill hon fast inte än. Hon svarar faktiskt till sin förvåning och buss chauffören ser lite förbryllad ut och ser från henne till kon som nu ställt sig upp igen. Han stannar bussen och suckar. Hennes panikkänsla över att behöva tala med någon trängs nu med nyfikenheten för vad som skulle hända om hon gjorde det.

Av Marit Deubler 21 nov 2002 09:29