Bulimikers bekännelse

Hon är så glad, och oj vad hon kan skratta. Hon brukar alltid hjälpa folk och kommer alltid med galna ideér.
Jo, så kan jag beskrivas, och det gör jag för det mesta.

Men här kommer en ätstörds bekännelse. Jag har ju betalat för en månad på Sourze och tiden är snart slut, så jag tänkte ta och skriva något som jag känner. På riktigt.

När jag skriver detta har jag precis varit på toaletten och kräkts upp allt jag ätit den närmaste halvtimmen. Mina händer skakar, min hals är tjock och mitt huvud bankar. Men jag är lugn, i jämförelse med min kropp.

Jag började med allt för ungefär två år sedan, då jag precis hade slutat simträna. Jag tränade tolv gånger i veckan, både morgon och kväll och en dag sa det bara stopp. Jag hade inte lust att ödsla min tid på vatten och simglasögon, så jag la av.

Då kom problemen, jag gick ner kanske 5 kilo i vikt, utan att göra någonting. Vad det berodde på vet jag inte, men det störde inte mig. Jag knappast märkte det. Då började folk anmärka, och komma med små kommentarer.

- Nejmen, vad smal du blivit.
- Oj, vad liten och fin du är nu för tiden.

Jag hatade det! Folk ska inte ge sin åsikt om ens utseende om man inte bett om det. Även om det är snällt menat så ger det för mig bara dålig konsekvenser. Så när folk gav sin åsikt om mig började jag fixera mig. Kändes tvunget att fortsätta att vara lika snygg, eller vad de nu tyckte.

Samtidigt hade jag en pojkvän som älskade att trycka ner mig tills jag kände mig som en ful, grå sten. Han älskade att jämföra mig med andra och att påpeka hur dålig jag var på allt. Då ville jag bevisa för honom. Att jag kunde vara något jag med.

Usch, man ska aldrig behöva bevisa något för någon annan. Utan egen vilja.

Veckor gick och ibland åt jag inget, ibland åt jag allt som fanns hemma och spydde igen. Folk trodde jag var den sundaste flicka i skolan, för jag alltid gick runt och var glad med min godispåse.

Folk brukar säga "varför kan du inte bara äta mindre och sluta spy?" Jag önskar det vore så lätt. Det är som det finns två människor i mig.

Dagen börjar kanske bra, man äter ett äpple till frukost och ett glas vatten. Väl i skolan så äter man lite potatismos eller något annat som ser bra ut. Tillslut så klarar jag inte av hungern längre och köper kanske ett Daim eller Marabou choklad. Då börjar det.

"Har jag väl börjat käka onyttigt, kan jag lika gärna unna mig att äta gott ett tag, och senare spy upp allt. Jag kan unna mig att stilla min hunger."

Har jag väl börjat äta, så är det som en panik-attack, mitt hjärta slår snabbt, mina tankar susar iväg och mina fingrar slår oavbrutet mot bordet. Som en drogmissbrukare som måste ha sin drog. Att kräka är min drog.

Jag är ju medveten att det är dåligt, skadligt och inte alls bra. Men jag gör det ändå. Kanske för att skada eller straffa mig. Jag vet inte riktigt varför. Har aldrig orkat stanna kvar hos en psykolog länge nog att få svaret.

Men jag tycker inte synd om mig. Jag vill bara inte leva i en sådan lögn som jag gör. Mina vänner frågar om allt är bra.

- Självklart, svarar jag.

Min önskan är att kunna gå in på ett café och kunna köpa en chokladmjölk och kanske en kanelsnäcka utan någon slags baktankar, ångest eller illamående.

Av Hilda Lorentzon -Troell 21 nov 2002 14:55