Rynkor

Hur länge har vi gått här och inte sett varandra undrade hon förbryllat. Det var som om hon vaknat ur en dröm, en dröm av flera decennier. Han går där och strosar runt i sin enkelhet, var finns han, mannen jag en gång gifte mig med?
Han har blivit gammal ser hon, han har rynkor runt munnen och ögonen, de där ögonen hon än gång föll för. De är lika livliga nu fast glimten har försvunnit. Hur har jag missat att se honom bli gammal? Eller märker man inte sådant? Kanske man är så van att titta på ett ansikte så man inte märker förändringen.

Nu kommer han ta sitt kaffe och gå bort till stolen, komma på att han glömt sockret, gå tillbaka och ta det. Sätta sig på stolen och titta ut genom fönstret och sucka över vädret. Hur kan livet bli så inrutat? Var finns tankarna de delade en gång?

Hon känner inte honom längre, hon kan inte minnas när hon senast kände honom. Undrar om han känner likadant? Varje rynka har drivit dem isär, varje rynka är en vallgrav mellan dem. Hon märker att hon inte lyssnar på vad han säger längre, hon har hört samma ord så många gånger att hon på förhand vet, hon har stängt av hörapparaten och satt på autopiloten som svarar samma ord varje dag. Hon ser sig förundrat omkring. Hur länge sedan är det som de möblerade om egentligen? Skulle hans inrutade ord snava om stolen inte stod där han är van? Han kanske är lycklig med det liv de lever. Hon har också varit lycklig, eller hon tror det i alla fall. Inte har hon varit olycklig och då måste väl lycklig vara det som finns kvar? Det finns väl bara två sidor av myntet?

Hon sätter sig ned med sin kaffekopp och rör om. Undrar om han skulle märka om jag saltade i hans kaffe? Hon hade gjort det en gång när de var unga, av misstag men han trodde att hon hade gjort det med flit. Han hade jagat henne runt bordet och kramat henne hårt när han fick tag i henne. Hon log vid minnet, och när hon log kände hon en rynka i sitt ansikte som blev ett veck mellan huden. En skrattrynka. En skrattrynka som kanske kommit till den gången. Hon kände med fingret längs med rynkan och log igen. Precis där hade han smekt henne då han friade, dragit med handen över hennes kind och följt hennes linjer med ett finger. Sedan hade han deklarerat sin kärlek för henne. Sett henne djupt i ögonen och bara friat. Det var nog inte meningen att han skulle göra det just då men han blev med svept i stunden. Varit spontan. Som den gången då han berättade för folk på stan att de skulle ha en unge. Hon hade skämts nästan men han var så stolt som en tupp som hade 40 hönor att vakta. Han tog hennes hand och drog ut henne mitt på ett torg och ropade att han skulle bli pappa. Han hade pratat med folk i affären och på bussen. Ja han var för galen hennes man.

Minnena är lite suddiga, det var ett tag sedan hon öppnade minnes luckan nu och med åldern blir de lite bleka och solkiga. Men de finns där. Lever kvar som en gammal film. Det är bara att trycka på play så spelas det man valt upp. Vilken maskin hjärnan var egentligen förundrades hon, den är som en storbildesteve och en sån där maskin man åker tillbaka i tiden med och en stillbildsvisare på en och samma gång. Vissa minnen såg hon i bilder och vissa som en film.

Hon såg på honom. Varje rynka i hans ansikte var som en gräns till dåtiden men varje rynka var också som ett minne, en slags vallgrav i minnenas flod. Det var upp till dem om de ville släppa ut minnesvattnet i havet eller om de ville kapsla in dem i gravarna för alltid. Hon följde hans linjer i ansiktet med sinnet. Han var vacker ännu, hon blev lite pirrig i kroppen när hon smekte hans hud med sina ögon. Han grymtade åt något i tidningen och hade ingen aning om den sensuella resa hans fru gjorde. Han var fortfarande fånge i tiden, hon hade frigjort sig. Hon tänkte att varje rynka, varje liten grop var en minnes damm och ett bevis för att de levt. Hur går det för dem som tar bort sina rynkor tänkte hon förfärat? Tar de inte bort levnadsvisdom med krämen och beviset på att de haft betydelsefulla liv som gett spår i deras själ liksom deras ansikte?

Hon kom ihåg gången då deras andra dotter föddes. Hon tyckte hon började se gammal ut och tjock men han kramade om alla åren och vecken och sa att vackrare kvinna fick man leta efter och att han gärna ville ha mer av mig, så jag fick bli hur tjock jag ville! Jag vart arg men glad på samma gång då tänkte hon. Arg för att han sagt att jag var tjock men glad för att han var så go och älskvärd.

Han har verkligen älskat mig genom allt och stöttat mig och alltid stått vid min sida, aldrig vikt av på sidospår. Det har varit som om andra kvinnor inte existerat. Men hon hade varit svartsjuk hon, jo det vill hon lova. Hon var så rädd att förlora denne trisslott att hon dragit ut i strid om honom vid alla tillfällen.

Många har fascinerats av hans charm och glada sinne men han har aldrig sett det som att han bjudit armen åt någon annan och har inte heller velat det. Han har alltid vetat sin plats och varit så självsäker. Hon ser länge på sin man, drömmer om att han ska möta hennes blick genom tidningen. Att han ska lyfta ena ögonbrynet och blinka åt henne. Hon skulle kunna göra nästan allt för att få se det ännu en gång. Var har kraften tagit vägen, kraften att hålla gnistan glödande? Har den brunnit ut och askan blåst bort eller finns det fnöske nog kvar? Hennes hjärta pickar lite snabbare än förr nu och hon vet vad hon ska göra. Hon måste försöka för hon vill inte missa tillfället. Sakta går hon in i sovrummet och letar i garderoben. Den måste finnas där. Hon vill så gärna följa hans rynkor i ansiktet med fingret och hitta tillbaka till den tid då de skapats, tillsammans med honom. Återuppliva gamla minnen och gå vägen tillbaka tillsammans och hand i hand även vandra in i framtiden, men med öppna ögon.

Hon hittar den till slut och ser på den. Länge sedan var det sen hon fått den och sedan dess har huden sjunkit in i ålderdom och neråt mot jorden men det struntar hon i och hon tror att finns något kvar i honom så gör han det också. Hon drar på sig den silkeslena lilla negligen och ser på sig själv. Jo hon fyller nog ut den ännu, hon fyller ut den med nyfunnen kärlek och sinnesro. Hon vill ta hans ansikte i sina händer och leta bland rynkorna efter deras så underbara liv. Livsränder är vad de är, livsöden och livsränder.

Hon harklar sig och säger med darr på rösten:

- Älskade, låt oss besegra världen!

Så hade han en gång sagt i ett hett ögonblick och hon kände att det kanske kunde få honom att vakna ur slummern.

- Låt oss ta den med storm och älska hela natten!!

Han tittade förvånat upp och dröjde kvar med blicken på sin gamla fru, hans enda kärlek. Han såg länge på henne och verkade tänka samma sak hon tänkt tidigare på morgonen. Efter vad som verkade en evighet började ögonen glänsa och ögonbrynet åkte sakta upp. Han blinkade med ena ögat och log.

- Jag vill vandra bland dina rynkor och försöka hitta den väg vi en gång började och bryta tystnaden, sa hon.

Han reste sig upp och lyfte upp henne i sina med ens starka armar och gick mot sovrummet. Med ens var de unga igen, unga och fulla med kraft. Hon drog med fingret i en av livsränderna.

- Jag vill lära känna dig igen sa hon, och log.

Av Marit Deubler 20 nov 2002 17:21