Tankar efter vägen, del 1

Första kapitlet

Han undrade hur det skulle kännas att vara något annat, att ha föds till något mer iögonfallande, någon som man lägger märke till. Undrar vad man hade blivit då? Han kände ingen som var något märkvärdigt men man hör ju om dem på radion och på TV. Man kanske kunde ha blivit en TV-kändis, då skulle alla säga "Oh det är ju han på TV, han är ju så bra och snygg!" Alla skulle känna igen en och journalister skulle rota i ens förflutna och hitta små anekdoter från ens barndom. Sen skulle man säkert få rabatt på kostymer om man var känd, expediten skulle vara vänlig, ja nästa smörig och hjälpsamt visa de dyra kläderna och säga "ni har förståss rabatt här hos oss!"

Rött ljus, det blir alltid rött ljus i just den här korsningen. Ödets ironi kanske, just när man undrar över om någon skulle känna igen en så känner rödljuset igen en, det blir alltid rött när man kommer som om det retades med en. Han väntade tålmodigt och lät bussen rulla sakta mot korsningen. När så ljuset blev grönt svängde han in på hållplatsen några meter längre fram. Hur ska man egentligen tilltala människor när de stiger på bussen? Kan man göra dem gladare med ett vänligt ord på morgonen? Har de tid att ta ord till sig eller har de fullt upp med sina liv och att lyckas ta sig igenom ännu en dag och ord är överflödiga? Själv skulle han gärna ta sig en prat stund med var och en, försöka få de ihop bitna munnarna att le och få de irriterade, stressade ögonen att lysa för en stund.

Kanske om man hälsar trevligt så kanske de blir lite gladare?

- God morgon, femton kronor tack!
- Hur står det till, femton tack!
- Hejsan, ja det blir 15 kronor då...

Samma ord, meningslösa och intetsägande. Han hade en morgon provat att sjunga en morgon psalm för sina passagerare men alla hade tittat konstigt och sedan fäst blicken på något utanför fönstren. Men de hade i alla fall reagerat. Tänk om man skulle prova en mer glad visa, en Cornelis, de kanske var ateister hela högen som åkte den där morgonen och blev illa berörda? Man undrar vad som finns i deras medvetanden under deras morgon tur till jobben, de ser alltid så tomma ut, kanske de sover med öppna ögon? Nu ska de gå av, som en tjock massa av tomma människor flyter de ut från bussen utan ett ord till varandra, möjligtvis ett irriterat suckande för att det går långsamt men inget mer. Sedan går alla åt olika håll utan att bekymra sig för något annat än hur vädret är. Om de hade talat till varann så kanske de hade fått något av någon, ett ord på vägen som kunde ha förgyllt dagen eller till ock med livet självt.

Kafferast, en stund för sig själv, ännu en stund för sig själv med andra ord, hela hans liv var en stund för sig själv. Ensamma tankar utan feedback från någon, han skulle till och med föredra en tjurig städ tant som gruffade på honom för då skulle han få svar på tilltal i alla fall.

Andra kapitlet

Grå eller svart tröja, spelar det någon roll? Det får bli en brun kofta hon ärvt efter gammelfaster som dog förra året. Ärvt en brun kofta hade hon gjort och en kaffeservis med spruckna fat och fler koppar än nödvändigt. Hon kände aldrig sin faster så hon kunde inte associera till henne när hon fick sakerna. De kom att stå i skåpet utan att användas, hon hade sin kopp hon drack kaffe ur och eftersom ingen besökte henne behövde hon inte fler. Suckande upptäckte hon att en knapp hade lossnat ur koftan men ingen kommer att kommentera faktumet så hon tänker inte bry sig. Vad lätt det har blivit att verkligen inte bry sig om någonting, att bli den lilla grå människan som alltid står bakom alla andra. En skugga av sig själv skulle någon poet säkert kalla det men hur kan man vara en skugga av någon som inte finns till?

Kallt är det ute nu, ruggigt som i en unken källare. Nog för att vädret passar henne ypperligt eftersom hon smälter bra in i det men ändå. Hon klagar inte, hon klagar aldrig, varför skulle hon, hon har inget att klaga över. Ska man klaga så måste man ha ett liv att klaga på och hon har inget liv.

Hon ställer sig på hållplatsen hon stått på hundratals gånger. En gång stannade inte ens bussen för henne, chauffören såg henne inte, inte så konstigt kanske, hon syns ju inte och på senaste tiden har hon börjat fundera på om hon blir mer och mer osynlig för var dag som går. Hon läste en gång om en filosof vid namn Descartes som påstod att man finns för att man tänker men det tror hon inte på, hon tänker mycket, kanske inte på så viktiga saker men hon gör det dock och hon kan nog inte påstå att hon finns. Hon har inte ens ett körkort som bevis på att hon har ett namn. Undrar om gammelfaster hade något körkort? Nej då hade hon nog haft en bil som den enda arvingen hade fått. Hon funderar på hur faster såg ut, om hon någonsin träffat henne? En gång i tiden hade hon ju haft en mor och en far och familjer besöker ju fastrar, om de har några, men den tiden av livet är ganska svagt i hennes minne. Om hon någon gång blir gammal och senil kommer hon nog minnas sin barndom, kanske till och med tro sig vara barn igen, då ska hon besöka faster och fråga varför hon hade spruckna kaffefat och fler koppar än nödvändigt.

Kapitel tre

Kaffet är för varmt i automater och det smakar inte särskilt gott heller men bussbolaget har inte råd med kaffebryggare så en firma har ställt sin automat i fika rummet. De andra chaufförerna har ofta med sig eget kaffe för smakens skull men han bryr sig inte så mycket, firman behöver väl få in några slantar för kaffet och då kan man väl dricka deras kaffe. Fikarummet ser lite finare ut i dag tycker han, nya gardiner har någon satt upp och tidningarna är ihopvikta.

Han blir lite muntrare där han sitter och filosoferar över vem som gjort i ordning. Kanske en liten söt praktikant som sett det ledsna rummet i all sin litenhet och gett det ett lyft. Han bestämmer sig för att klippa ut ett citat ur en tidning och klistra upp på väggen så fler blir glada.

Nu är rasten slut, inget han har något emot han gillar egentligen mer att köra buss. Visserligen har han inte så många passagerare vid den här tiden men de få han har kan då bli studieobjekt. Han har ett litet intresse han utövar då och då nämligen att fundera över människors livssituationer. Han har aldrig gått så långt att han frågat någon, nej det skulle säkert ses som en förolämpning, men i all tysthet. Roligast är kvinnor i medelåldern som gärna sminkar sig lite för mycket och har fuskpäls. De kan i hans fantasi bli ryska agenter eller ibland får han för sig att de är husfruar på rymmen. Men oftast är de väll bara kassörskan på konsum eller bibliotekarier. Tänk om de någon gång skulle säga "snälla kör så fort du vågar till närmaste flyg plats, jag är nämligen på rymmen och ska söka min lycka i livet utomlands", kanske taxichaufförer får vara med om sådant, det är väl inte så ofta man tar bussen när man ska ut på äventyr. En gång när han körde nattbussen och han var själv i bussen hade han tagit mikrofonen och sjungit för full hals några av sina favorit låtar, det skulle han vilja göra med full buss någon gång. Sedan skulle han få applåder och alla skulle le och säga "vilken klämmig chaffis vi har i dag då, undrar vad han gör härnäst". Det är just det där med att vara oförutsägbar han saknar, man får inte så mycket utrymme för sådant i det yrket han har, man kan inte variera sig så mycket. Han ville en gång testa och satte på sig en hawaiiskjorta i stället för den vanliga jackan men då hade någon tant klagat, inte till honom direkt, utan till chefen, och sagt att hon blev rädd att hon klivit på bussen till utlandet och det ville hon inte vara, rädd alltså, utan hon ville tryggt veta viken buss hon klev på. Tänk om hon ändå kommit till honom och sagt detta då hade han kunnat skämta till det och bjudit henne på resan, för han är nog ganska så rolig tror han i alla fall, men det som hände var att chefen skällde ut honom. Ingen av passagerarna hade lyft ett ögonbryn. Undrar just om de skulle märka om man åkte iväg med dem till en helt annan stad och släppte av dem, skulle de protestera eller skulle de bara tänka att "jag skulle nog ha gått av vid förra hållplatsen , hoppas att någon annan säger till" och efteråt klagat till chefen? Man skulle kanske prova någon gång bara på kul för att ge dem lite spänning.

Kapitel fyra

Bussen kommer senare idag verkar det som, eller så har den åkt för tidigt. Hon drar rocken lite hårdare om sig och sätter sig ner på bänken. Den är full av klotter, klotter av unga människor som inte finner något annat sätt att uttrycka sin frustration på för att de inte blir hörda. Det skulle kunna bli en hel bok om man skev ner allt klotter från bänken, en hel bok av frustration. Hon lade märke till att hon blev intresserad av orden men gav suckande upp. För det första förstår hon inte engelska och det verkar som om det är språket de oftast använder och för det andra så förstår hon inte ungdomar för hon har glömt bort att själv vara en. Hennes skor behöver nya sulor ser hon om sommaren ska fortsätta vara så här blöt, hon känner att ena tån är lite blöt men bryr sig inte anmärkningsvärt. En spricka pryder sulan av plast och den påminner om hennes liv, ett tydligt avbrott mellan hennes ungdom och där hon är nu och ett tjockt, innehållslöst ingenting av plastighet, som ingen tycker är märkvärdig. Tankarna blir nerblötta av bussen som stänker vatten från en pöl som bildats vid hållplatsen och hon märker att hon visst existerar för hon blir blöt och kall, det skulle den där filosofen ha tänkt på istället.

Hon sätter sig alltid i mitten av bussen, på samma plats varje dag, alltid på ett säte längst in mot fönstret där hon inte märks. Hon är alltid rädd för att någon ska sätta sig bredvid henne, rädd för minsta känsla av att ett annat liv finns, att andra lever. I dag är fullt i bussen, hennes säte är upptaget. En känsla av panik fyller henne, var ska hon sitta, måste hon sätta sig bredvid någon annan? Ett säte är ledigt och hon vet att hon måste sätta sig där. Kvinnan ser på henne och makar på sig lite. Ser hon paniken? Känner hon lukten av ångest i luften? Tänker hon ta chansen till att fälla det lätta bytet?

Kvinnan tar chansen, hon tilltalar henne, men hon hör inte för suset i öronen, kanske ger kvinnan upp? Nej hon fortsätter. Plötsligt väller en oerhörd ilska upp inom henne, varför kan inte denna kvinna förstå att hon inte vill synas, inte vill tala? Nu glor hon, betraktar henne ingående, ser igenom henne. Bussen närmar sig en hållplats och hon tar chansen till flykt, knappen känns mil bort men hon når den och bussen stannar.

Snabbt flyr hon ut i regnet och friheten från den störande kvinnan. Kvinnans ögon vilar i nacken på henne och hon känner lugnet igen i kroppen. Hon har inte alltid varit så här, valet att bli ingen har hon medvetet gjort för att det är lättare så. En gång i tiden ville hon bli mamma, bli en del i något annat, se sig själv i en annans ögon men inte nu längre. Det är inte så att hon gett upp eller inte tror sig kunna, utan hon har helt enkelt valt att sluta hoppas på ett liv. Hopp driver människan framåt mot djupa hav av osäkerhet, hopp ger känslan av att man kanske, kanske kan få ut något av livet, hopp är en känsla och hon hatar känslor.

Hat är också en känsla men den är enklare att ha. Den bara ligger där i ens tankar och växer. Egentligen hatar hon inte människor, hon vill bara vara ifred från dem, få vara ifred.

Av Marit Deubler 19 nov 2002 14:10