Min mamma och Marianne Fredriksson

- Landet har behandlat mig väl. Jag ska inte ljuga. Tullhundarna slickade våra händer rena från bombstoft. Gud tog på sig sina lenaste handskar när han tog min familj på tre och släppte ner i snölandskapet. De nya orden gick inte att smaka på. Munnen fick töjas och tränas i att tugga på ljudet av "äpple", "Göteborg", "kanske".

17 år har passerat. Min mamma sitter i soffan och läser en bok av Marianne Fredriksson. Tydligen finns det någonting i hennes böcker som tilltalar en sjukskriven, medelålders iransk kvinna. Marianne och Marzieh. Min mamma heter Marzieh. Det låter nästan som tack på franska, merci!
Mamma vänder sig om och undrar vad jag gör. Skriver en dikt säger jag. Om vaddå. Om oss svarar jag. Får jag läsa. Bara om du lovar att du inte gråter. Jag ska inte gråta och förresten är det inte någonting negativt med tårar, svarar hon och tar pappret.
Min mamma börjar inte gråta. Hon tittar på mig och leendet sträcker sig från den enda kindtanden till den andra.

- Jag älskar dig, säger hon. Och ger mig en kram.

Fem månader senare. Min mamma ringde igår och talade om för mig att hon just hade opererat knäet. Jag satt i min lägenhet i den lilla skånska byn.

Idag:
Undrar om min mamma blev ledsen.
Jag saknar henne.

Av Navid Modiri 17 nov 2002 12:18