Feminister gör fel!

Jag diggar Åke Holm! Inte bara för att han med en sällan skådad frenesi formligen spottar in artiklar, utan främst för att han blåser liv i den numera "gamla hederliga" feministdebatten. Den är något av en hjärtefråga för mig, kanske just av den anledningen att den är hederlig, det vill säga att den alltid skapar oerhört intressanta diskussioner. Feminism är ett av få ämnen som idag verkligen har två, näst intill med vapen, krigande läger, där ingen egentligen har rätt eller fel i sina resonemang, förutom de som sakligt, och vad jag har fått för mig alldeles riktigt, konstaterar att kvinnor fortfarande har lägre lön än män.

Rent politiskt har alltså feminismen en självklar roll. Och när det gäller könens jämlikhet i näringslivet är nog de flesta beredda att kalla sig feminister, om detta nu innebär att kompetens borde premieras före kön. Men så fort feminismen gör intrång på ett mer filosofiskt plan blir diskussionerna med ens mycket heta, vilket inte minst märks i kommentarerna till Åke Holms text.

Är det egentligen rätt att klassa feminism som en egen filosofisk åskådning, eller är det bara en förlängning av humanismen? Jag tänker akta mig noga för att göra några uttalanden om den senare då jag är ytterst okunnig i vad den egentligen står för, varför jag hoppas på vissa diskussioner kring detta som kanske kan bringa mer klarhet i frågan. Däremot har jag åsikter om hur feminism bör tolkas. Jag anser att många använder ordet helt felaktigt, vilket i sin tur gör att framförallt män känner sig hotade och tar de uttalanden som görs av de som kallar sig feminister som hot mot manligheten och i förlängningen också hot mot dem själva.

Många upplever det nog som om feminismen på senare tid tagit sig friheten att dela ut och befästa nya, och för feminismen mer passande könsroller istället för att ta död på dem totalt. Jag kan hålla med om det. Redan i uttalanden som "jag är stolt över att vara kvinna" och "kvinnor kan" görs egentligen ett grundläggande fel i kampen om att riva könsbarriärer. Att överhuvudtaget göra antydningar om att en individ skulle besitta egenskaper på grund av kön som inte grundar sig på rent biologiska faktorer motsäger helt och hållet feminismens, enligt mig, grundläggande budskap.
Visst fanns det en tid då det behövdes för att "befria" kvinnan. Idag är situationen en annan, även om jag medger att många kvinnor fortfarande känner sig låsta i en roll de blivit tilldelade just för att de är kvinnor. Situationen är dock densamma för många män.

Det kan tyckas vara en misstänksam och nästan paranoid inställning, men jag vill påstå att många kvinnor utnyttjar den position som feminismen helt felaktigt försatt dem i, i vilken hon är som ett heligt fenomen som inte får kritiseras för det hon gör.

Jag vill inte kalla det "den nya frigjordheten", men jag har svårt att finna ett mer passande ord. Jag vill heller inte påstå att "den nya frigjordheten" i sig är det stora problemet. Det som gisslar är snarare mannens förväntade förståelse för den. Det kan kanske jämföras med att allt i dessa tider är sexualiserat. Jag, och många andra med mig, kan till exempel ha svårt att se en pappa pussa sin dotter utan att, helt ofrivilligt, drabbas av icke önskvärda associationer. Principen är densamma när jag kritiserar en kvinna av någon anledning varpå jag själv känner mig som en mansgris. Jag dömer alltså mig själv och känner, egentligen helt felaktigt, att min egen kritik var riktad mot henne som kvinna och inte som individ. Jag är övertygad om att det inte bara är jag som lider av samma problem.

Det är mot individen, vare sig denna är kvinna eller man, som eventuell kritik ska uttalas. Och det är personen som individ och inte som kvinna, eller man, som ska ta emot den. Här görs också många fel. Många kvinnor tolkar kritik som om den vore riktad mot dem bara för att de är kvinnor, vilket i sin tur gör att de har rätt att inte ta åt sig av den, eftersom att kritiken, då den är riktad mot dem som kvinna därför också kommer från en manschauvinist. "Kvinna" har blivit som en sköld, ett skydd för individen bakom, medan "man" har blivit som ett sår, en svaghet hos den som bär det epitetet.

Kanske är det att hårdra det något. Kanske har vi ännu inte kommit dithän då vi inte längre behöver lägga något värde i orden "man" och "kvinna". Just att värdesätta kön görs ofta, och då det görs i feminismens namn är det mer felaktigt än någon annan gång. De som, som representanter för feminismen, lägger ett värde i ordet "kvinna" har enligt mig helt missuppfattat hela idén med åskådningen, om man nu kan kalla den för det.

Uppenbarligen krävs det att feminismen väljer en annan väg. Jag är feminist, ingen tvekan om saken. Jag tror att de flesta av våra egenskaper, förutom de som bevisligen är biologiskt betingade, är grundade på sociala faktorer. Eva kan vara mer lik Adam än vad hon är lik Maria. Hur människor funkar ihop har alltså inte med kön att göra - enligt mig. Och för att människor, som borde funka ihop, men som inte gör det, verkligen ska hitta varandra så måste värdeladdningarna i orden "kvinna" och "man" försvinna. För att komma dit bör man som feminist rikta sig mot människorna, vilket man i min mening gör allt för sällan idag.

Detsamma gäller Åke Holms och hans frus maskulina respektive feminina egenskaper. Vi stryker dem och kallar dem helt enkelt för Åkes egenskaper och Åkes frus egenskaper. Ingen kan komma och säga att Åke är för manlig och tvärt om, och Åke kan ta till sig kritiken som förhoppningsvis konstruktiv kritik mot sin egen person.

Likaså hoppas jag att jag ska kunna kritisera en individ utan denne ska känna att jag gör det på grund av det kön den är av, liksom att jag ska kunna känna att den kritik jag ger, ger jag för att jag, som den person jag är, har något att säga till föremålet för kritiken som den person denne är.

Det är dit vi måste komma.

Av Arvid Jurjaks 17 nov 2002 12:50