Usch, en gammal

Du är gammal, jag är ung. Egentligen är du jag, fast äldre men så ser vi det inte här.

De äldre är ett slags eget släkte. Den äldre är på något sätt en helt annan än Den yngre, trots att de borde vara samma. Den äldre och Den yngre hör helt enkelt inte ihop, annat än som barnbarn och far- och morföräldrar. Skulle Den yngre och Den äldre umgås under andra förhållanden än "du är skruttig och gammal därför är du som du är" och "du är ung och naiv därför accepterar jag dig" skulle det vara konstigt.

Den yngre och Den äldre skulle inte under några förhållanden kunna se varandra som jämlikar för de är på helt olika nivåer. De hör hemma på olika plan, de står över varandra på olika sätt.

Och det faktum att du när du tittar på Den äldre bara ser en gammal, och inte dig själv fast några år senare, tror jag gör att du inte tar åt dig av var Den äldre står i samhället. De yngre kan relatera till de som är ännu yngre eftersom de redan varit där. Men de har aldrig varit äldre. Detta tror jag bidrar till den sorgliga äldrevården. Den yngre ser inte sig själv i Den äldre utan ser bara någon som passerat Bäst före datumet för längesen.

Min mamma är den enda jag vet som ser De äldre som jämlikar. Den äldre är för min mamma som ett vin som lagrats och inte som en mjölk som blivit sur.

Mamma har jobbat inom äldrevården i 15 år, just nu håller hon på att utbilda sig till undersköterska och praktiserar inom hemtjänsten. Innan de skulle ut på praktik fick klassen se en instruktionsvideo om hur det skulle gå till. Skulle man städa så skulle man städa, De äldre ville ofta att man skulle stanna och fika och prata men det hade man inte under några förhållanden tid med. Gör det du ska bara!

Mamma intygar visserligen att hon visst hinner med att fika hos dem allihop, hon är bara väldigt trött på bakelser. Men sedan ser hon inte De äldre som en börda utan som en vän.

Häromdagen berättade mamma att hon varit hos en tant, Agnes, som ingen gillade. Agnes var besvärlig och vägrade äta det de ställde fram. Agnes sa till min mamma att det vore trevligt med riktigt potatismos någon gång. De andra brukade göra pulvermos och frysa in det som blev över. Inga problem sa min mamma och kokade lite potatis som hon gjorde mos av. Agnes var oändligt tacksam. Mammas handledare sa att RIKTIGT mos kan du ju inte göra, det ska vara pulvermos som man fryser in. Min mamma gör sådana galna grejer som att fråga De äldre vad de vill och tycker och tänker.

Mamma fikar med De äldre, mamma lyssnar på deras historier. Min mamma var den enda som frågade en tant som jämt ropade help istället för hjälp ifall hon varit i USA. Tanten blev överlycklig över att få berätta sin historia.

Min mamma är den enda som spelar gitarr för de gamla, som gör saker med dem som de tycker är roligt och som inte ser dem som något annat än vad hon själv är - en människa.

Jag önskar att fler vore som min mamma. Jag själv är inte ens i närheten. Visst, jag skakar kraftigt på huvudet när jag hör från mamma och på nyheterna vad De äldre får uppleva. Jag mår till och med dåligt när jag tänker på det. Men på något sätt är jag inte samma som dem, de är inte jag utan något annat som jag inte riktigt kan relatera till.

Hade jag och du bara sett Oss i Dem hade De kanske fått en bättre plats i samhället och inte bara tomma löften av politiker.

Av Lise Lindgren 16 nov 2002 10:29