Springsteen & Ravelli

Det var en sådan där djävulsk morgon. Likt en medelålders mamma som tillsammans med sina arbetskollegor fått för sig att i falsett skratta sig igenom en hel kväll på krogen satte min klockradio i vanlig ordning igång att tjuta och larma. Skräckslagen satte jag mig upp på sängkanten, sa några sanningens ord till mina nippriga ögonlock som i ett tillstånd av gemensam identitetskris fått för sig att till varje pris efterlikna ett par rullgardiner, varpå jag sedan i duschen fullföljde min bestraffning av ovan nämnda ansiktsattribut i form av en alldeles för rejäl dos schampo i ögonen.

Helvetet kändes brännande nära när den något spartanska frukosten i form av gröt, och då menar jag bara GRÖT utan vare sig mjölk eller sylt, intogs med Lasse Anrells mosigt trötta ansikte i TV-rutan som utsikt. Det var bäddat för en katastrofdag. Ett fullständigt haveri låg framför mig! Så vid ett av mina plågoandar obevakat tillfälle lyckades jag kravla mig fram till CD-spelaren där jag som av ett under krampaktigt förmådde mig trycka på play. Efter ett antal minuter drabbade saxofonsolot i slutet av Bruce Springsteens låt Jungleland min lilla lägenhet likt en ängel från ovan.

Hela helvetet förvandlades till ett sådant där sällsynt tillstånd av total extas. Jag trodde nästan att jag skulle börja gråta. Inte nog med att Clarence Clemons saxofontutande är fullständigt underbart, samma solo förekommer även i ett inslag av SVT från 1994 där Thomas Ravelli gör sin segerdans efter att ha gjort den avgörande räddningen i sträffläggningen mot Rumänien. Så här åtta år senare i ett sällan skådat höstrusk slår den kombinationen ner som en bomb och förvandlar en helvetesmorgon till raka motsatsen.

Tack Bruce, och tack Thomas.

Av Arvid Jurjaks 15 nov 2002 15:17