Min första kärlek

Jag minns den första gången jag blev kär. Kär på riktigt. Den där pirrande känslan i magen, koncentrationssvårigheter, svårt att sova och allt annat som hör till. När man hela tiden går och tänker på samma person.

Jag minns det väldigt tydligt. Det var på mellanstadiet, i sexan närmare bestämt.

Det var första dagen på höstterminen och den inleddes med en veckas skolresa till västkusten. Den hösten började en ny flicka i klassen så den här dagen var första gången hon fick träffa sin nya klass.

Av en slump så råkade hon hamna jämte mig på bussen. Vilket jag inte hade några större protester mot - hon var ju väldigt söt. Kort blont hår och en oefterhärmlig charmig småländsk dialekt.

Vi satt på bussen och pratade med varandra hela vägen fram till målet. En resa på kanske fyra timmar. Jag blev störtkär. För första gången. Det gjorde i vilket fall som helst den veckan väldigt trevlig. Vi umgicks flitigt. Det blev dock aldrig något större allvar av det hela, ungefär som vanligt med andra ord, men vi blev nära vänner och umgicks flitigt i ungefär tre år. Sen var det som om vi växte ifrån varandra och när vi började gymnasiet så skildes våra vägar och jag har inte sett henne eller hört något ifrån henne på över tio år.

Jag har varit kär många gånger sen dess, men ändå kommer jag så starkt ihåg den första gången. Kanske är den gamla klyschan sann - att gammal kärlek rostar aldrig.

Ibland händer det att jag tittar på en videofilm som en av våra ledare spelade in på den där skolresan i sexan.
Och jag minns den första gången jag var kär.

Av Daniel Ekman 13 nov 2002 17:09