Minns du "Gary Gilmores eyes"?*

Jag vet inte hur jag tog mig hit till sjukhuset. Det är sommarmorgon ute och här springer jag, genom evighetslånga korridorer i blanksvart marmor. Så ödsligt och tomt tänker jag när jag letar mig fram till akutmottagningen. Inte alls så stressigt som det är på TV med blodiga kroppar på bårar och vita rockar som sveper förbi i magkatarr-tempo.

Och så ljudet när dörren till väntrummet öppnas och stängs. Ett baksugsljud som får mina trumhinnor att bukta sig. Utanför i korridoren hörs då och då toffelklapper, röster på avstånd. Här inne en kvävande doft av sjuka och desinfektionsmedel.

Frågan känns overklig.

- Hur ville hon ha det? Har ni pratat om det? Vet du om hon ville donera sina organ?

Jag förstår inte, hör inte, vill inte höra. Vad är det jag ska bestämma? Att det är ok att de skär i henne, tar hennes ögon, lungor, hjärta? Hon är inte död ännu. Jag får 24 timmar på mig att ta ett beslut. Hon ville säkert, men jag vet inte. Varför pratade vi aldrig om det?

Jag är rädd och hur jag än koncentrerar mig så hör jag bara "Im looking through Gary Gilmores eyes"...

- - -

Det här var fiction. Verklighet är dock att vi svenskar är usla på att donera våra organ - inte för att vi inte vill, för att vi inte berättat för våra nära och kära ATT vi vill. De flesta anhöriga som måste ta ett beslut säger nej. Det räcker inte med att du bestämt dig. Du måste berätta.

* Gary Gilmore avrättades 1976. Han var omskriven och besjungen, som en modern Joe Hill. Han donerade sina ögon och det inspirerade ett engelskt punkband, Adverts, att skriva en låt om en man som vaknade upp efter en operation och trodde att han fått Gary Gilmores eyes. Den har förmodligen påverkat en hel generation att få beslutsångest. Tyvärr.

Av Anna-Carin Collin 12 nov 2002 15:45