"Min tröja passar dig inte gubbfan"

Jag befinner mig på tunnelbanan, fullt upp med att tänka på livet och lyssna på min musik. Sitter och tittar ut genom fönstret när en medelålders man sätter sig mittemot mig. Reflexmässigt tittar jag efter vad det är för en person och konstaterar ganska snabbt att herren bär en identiskt munktröja som mig.

- För fan, tänker jag. Tur att jag har jacka på mig. Det här fungerar inte. Den passar inte ens på honom. Det är ju min tröja det där. Hur vågar han?

Samtidigt förstår jag hur patetiskt det låter. Att seriöst tro att man kan glida runt i helt originella kläder när dom dels är köpta i Stockholm, och dessutom råkar vara av ett välkänt märke, är ganska idiotiskt. Varför då detta fjanteri?

Man går i sin egna lilla värld, glider in på JC, köper en tröja och är automatiskt inställd på att man själv hittat en tröja som ingen annan har. "Den hängde faktiskt längst bak i hörnan av butiken" intalar man sig själv och glider därifrån lycklig över sitt nyinförskaffade plagg.

Kanske slutar det där, man lever lycklig resten av livet med sin tröja och spar den långt in i garderoben för att sedan låta den ärvas av en yngre generation.

Eller så möts man av verkligheten. Man glider in till stan, första dagen med sin nya tröja, och är fast bestämd att:
1. Låta så många som möjligt se på tröjan
2. Hålla tröjan helt ren och fin
3. Skaffa sig ett ragg med sin nya tröja, man ser ju så bra ut i den.

Taggad av sin tröja glider man ut på Drottninggatan för att kolla på skor. Att redan den första månaden möta sin rival är inget som någon vill uppleva. Detta hände mig. Jag såg honom på avstånd, men det var inte förrän han kom upp riktigt nära som han upptäckte vår likhet. En tankedialog startades.
- Den där passar inte på dig, tänkte han och gav mig en sned, ondsint blick.
- Ska komma från mannen som har ketchup på sin, kontrade jag.
- Den här stan är inte stor nog för oss båda.
- Passar det inte så kan du dra, för jag ska tamejfan copywrajta min tröja, nästan skriktänkte jag och vände mig om för att peka finger. Där går dock min gräns.

Hur pass långt kan man gå för en tröja? Ok, man har förmodligen betalat en stor summa pengar och givetvis har man gjort det för att man tycker den passar på just en själv, men samma sak tycker också herren på tunnelbanan iförd "min" munktröja. När ska vi lära oss att sluta att se på andra, och istället se på oss själva? Vi lever i en värld där utseende och rikedom väger långt över godhet. Så varför inte bryta mönstret och glida upp till närmsta person med identisk tröja och säga:
- Snygg tröja, den passar dig.

Av Kenny Berggren 12 nov 2002 11:58