Oslo, 4 mars 1995. 10 minuter efter det att vi klev av båten hade jag tappat bort muckarkompisarna. Men eftersom jag har god orienteringsförmåga visste jag att jag lätt kunde hitta tillbaks till färjan. Så jag beslutade mig för att turista lite på egen hand.
Min promenad igenom grannlandets huvudstad tog mig som av en händelse till Nasjonalgalleriet. Jag gick in och tittade mig flyktigt omkring. Snart kom jag fram till museets stolthet: samlingen av Edvard Munch-tavlor. Detta var strax efter det att tre av tavlorna hade stulits och sedan återfunnits. En av dessa var "Skriket".
Jag hade hört talas mycket om den. Den sägs vara speciell. Folk påstår att när de ser den, då kan de uppleva den starka ångest som konstnären kände där på på bron en dag under det tidiga 1890-talet. Tavlan talar till dem så starkt. Jag tittade på den...
...och kände absolut ingenting. Jag blev grymt besviken. Jag hade väntat mig mycket mer. Var jag avtrubbad? Kanske okänslig? Eller kanske det bara är så att tavlan är överhypad bara för att det är en av Norges nationalkonstnärer? Ett kort tag kände jag mig som barnet i Kejsarens Nya Kläder och ville ropa ut: Men den säger ju inget!. Sedan konstaterade jag med en axelryckning att "Skriket" och jag helt enkelt inte är kompatibla.
När jag däremot såg nästa tavla, "Livets Dans", också det en Munch-målning, då klickade det. Där hade varje del av tavlan ett budskap jag tog åt mig och kände igen. Den tavlan talade till mig och jag kunde sedan lämna muséet, nöjd med min upplevelse.
Men "Skriket" sade mig absolut ingenting...
Av Michael Karnerfors 11 nov 2002 13:37 |
Författare:
Michael Karnerfors
Publicerad: 11 nov 2002 13:37
Ingen faktatext angiven föreslå
Artikeln är inte placerad. föreslå