sourze.se
Artikelbild

Min son citerade Tracy Chapman

Ett bidrag till Sourze författarskola.

Det är inte lätt att packa ner sitt liv i kartonger. Varje föremål som plockas upp tar sin tid att väga i handen. Att minnas är ingen barnlek. Musklerna i ansiktet måste behärskas och ögonen måste befinna sig under noggrann kontroll för att inte bryta ut i vattenfall av sorg och gråt.

Detta vet Koreh om. Just därför tar han extra mycket tid på sig och av hans ansiktsuttryck att döma vet han precis hur han ska hålla känslorna i handen för att de inte ska springa iväg.

Jag har stått i dörröppningen en stund och tittat på honom, men inte tillräckligt länge för att han ska bry sig om det. Pojkrummet är i full färd med att rensas inför den stora flytten. Koreh har just öppnat en skokartong med fotografier och han skälver lite lätt när han fingrar på ansiktena, nästan som om han försöker hålla tillbaka någonting.

Vardagsrummet är fullt av ängslan och dagsljus. Mot en av väggarna står bananlådor, omsorgsfullt hoptejpade, helt oberedda på den närstående resan.

Koreh kommer gåendes ut ur sitt rum, balanserandes med ännu en kubikmeter souvenirer i handen. Bara det nödvändigaste, mumlar han för sig själv. Resten kan jag lämna kvar. Vi kan använda pappas rum, fortsätter han i hopp om att hans mor ska höra.

Men hon står bara där. Hon bryr sig varken om min eller Korehs närvaro. Bara står med armarna frikopplade längs sidorna och tittar, eller befinner sig, bortom någonting.
Koreh får ropa ett par gånger innan hon blinkar till och tittar på honom. Det mörka ansiktet jag förälskade mig i är tillbaka på sin rätta plats. Fastän det vid det här laget är inramat av rynkor är det samma ansikte som en gång tittade på mig och sa att jag var galen och att vi aldrig skulle klara oss på en författarlön. Nu söker hon desperat för att hitta källan till rösten:
- Mamma. Hallå! Bilen är här. Jag åker nu.
- Ja. Javisst. Ta hand om dig gubben, har du med dig allting, ska jag hjälpa dig bära, behöver du pengar.
- Allt är redan fixat. Jag ringer dig så fort jag kommer fram. Jag lovar.
- Bara om du vill, oroa dig inte för min skull, jag klarar mig, gå nu så att du kommer iväg.

Koreh bär lådorna från vardagsrummet, en i taget, försiktigt för att inte tappa dom. Det verkar som att han är mer rädd för att lådorna ska gå upp än för att någonting ska gå sönder. Tejpen som slingrar sig, nästan systematiskt korrekt, runt de bruna kropparna vittnar om att något sånt sällan skulle kunna hända. Det skulle ta honom flera timmar att öppna dem ens om han nyttjade våld.

En av de tyngsta förpackningarna ställer han framför den öppna hissdörren för att den inte ska gå igen och pendlar sedan tillbaka till hallen, gång på gång, för att stuva in allting. Han arbetar lugnt och metodiskt. Nästan som om han förbereder sin egen begravning och att kartongerna innehöll jord som skulle strös över kistlocket.

Jag rör mig från min tysta plats vid fönstret och går mot hans mor. Hon står i slutet av hallen och tittar oroligt på kartongerna som lyfts, nästan som om det hade varit en mystisk kraft som tvingade ut hennes son. Jag lägger en långsam arm kring hennes axlar. Hon tittar inte upp men jag märker att hon ryser. På hennes hals sprider sig en löpeld av gåshud, små kyliga kratrar på ytskiktet av hennes knotiga kropp.

Jag släpper taget och ska precis flytta mig bakåt när hon tar några steg fram som för att visa mig eller rättare sagt kasta någonting i ansiktet på mig. Något som besvikelse.
- Mamma, jag går nu.
Hon tittar upp på honom, förvånad.
- Mamma, jag går nu.
- Ja, det är klart att du ska.
Muskelkontrollen brast nog hos Koreh eller så lät han fördämningarna slås sönder. En tår letar sig fram ur ögonvrån och drar sig envist längs sidan av näsan förbi kinden och faller handlöst mot heltäckningsmattan. Han trycker modern intill sig och håller hårt i fem otåliga minuter. Sedan tar han sin axelväska, ser mig i ögonen och förbi. Sen går Koreh.

*

När Koreh var mindre kunde jag stå utanför hans rum när han lyssnade på Tracy Chapman och le smått åt hans försök att sjunga med i låtarna. Hans tolvåriga röst skar sig mot den mörka afrikanskans. Vissa av orden svalde han eftersom hans engelska förråd av fraser inte var fullkomligt. Men vem är fullkomlig. Koreh visste nog att ingen var det och det var nog därför han med obekymrade ögon sjöng "Hadd a feeling aj kod bi samvone". Jag ville inte spräcka drömmen om att var en man som sjöng på skivan. Hon såg ut, sjöng som och skrev texter som en man. Hon ville ha en snabb bil. Så för Koreh blev Tracy Chapman, denna gudinna i ljudvärlden en man. Barn är obefläckade. Enkla. Tycker om karuseller som åker runt i regelbunden takt och aldrig avbryter för obehag och död.

Jag kan inte påstå att vi var en lycklig familj. Dörrar smällde igen. Skällsord kunde hänga kvar länge i lägenhetsluften. Men jag tror att jag gjorde mitt bästa. Jag vill veta att jag gjorde det jag kunde för att uppfylla mina krav som en bra far. Att jag fullföljde syftet, målet med att vara förälder genom att få mitt barn att bli så likt mig själv som möjligt. Minus mina fel och brister. Som koncentrerad saft.

Det var inte mycket pojken gjorde som inte höjde föräldrarna till himlavalv av stolthet. Inte mycket som hade med skolbetyg och provresultat att göra, nog utmärkte han sig även där genom att vinna både lärarnas och elevernas gunst, men det var på Den Stora Människans Fält som Koreh drev sina arméer. När jag, först periodiskt och sen fullkomligt, försvann var han mannen i huset och tog hand som sin mor. Koreh blev slutligen den som gav henne den kärlek som hade missunnats från min sida.

Han passerade tonåren utan högre skrik. Punk och revoltperioden byttes fort mot pocketböcker. Tolkien, Östergren, Kafka och Jules Vernes. När ljusen släcktes, när månen hade lagt sig till rätta på himlavalvet och resten av ortens adrenalinstinna tonårspojkar sov djupt. Det var då litteraturens hedersdoktorer gjorde hembesök hos Koreh. Det enda ljud som fyllde natten var det regelbundna nöjda av bokblad som lades till varandra, knastret av och leenden som mjuklandade på kudden. Mordors mörka fält kletade ner för tapeterna. Skalbaggar och hundar lade sig på mattan bland bokstäver. Ismael vallade sina får genom nedsläckta hyllor. En svart polstjärna vecklades ut vid samma klockslag varje kväll och spred ett skyddande sken över rummet.

Nu har alla spår röjts undan. Verkligheten har sopat bort all närvaro ur hans bruna eldklot. I bilen finns två ögonlock som döljer något helt annat. Koreh tittar rakt fram på motorvägen. För varje handflata av asfalt som försvinner under flyttbilens däck bör en tanke ha passerat. Men istället ingenting.

Man skulle kunna ha knäppt en hel fotorulle på mina tårar dagen då han föddes. Jag såg mig själv skrika, vädja efter bröstmjölk och slutligen - uttröttad av den kvava sjukhusluften - falla mot en mjuk kvinnokropp. Det är inte varje dag det ges en chans till en ny början. Tillfällen då man kan sopa alla horor och smådjävlar under mattan och starta om. Jag vågade inte ta på honom, det lilla paket av värme som hade fått svälja ljus för första gången. Mina fingrar verkade alldeles för grova för att nudda vid hans nyskapade hud. Jag kände mig smutsig och överlycklig. Jag har ännu inte rört vid hans hår, från den dag då det låg som sotig bomull på hans babyhjässa tills idag då hans lejonman skyddar de neddragna ögonlocken.

Bilradion täcker den sovande Koreh med en filt av toner. Den döde rockmusikern kastar sin musik från andra sidan. Chauffören kör om en långtradare och det känns som en evighet.

Nakna fötter vilar mot handsfacket. Regnet har avtagit något och trög fukt smeker bilens innanlår. Förför Volvons åtstramade linjer. Försöker locka fordonet ut i världen, bort från den utstakade vägen; som går från hemmet till bortanföret.

Koreh byter ställning och vilar hakan mot bröstet. Filten glider av hans axlar och blottar honom för världen.

*

Nu är han ensam. Bilen och chauffören drogs hem med ett osynligt snöre, man såg dem försvinna mellan persiennerna.
Han sitter på en av de få lådor som inte är märkta med etiketten bräckligt. Huvudet ligger inkilat mellan två manshänder. Han tog sig hit helt själv. Till det stora Ansvaret, Tomheten.

Så spricker ögonen, mina bruna ögon, hans bruna ögon, Korehs eldklot fylls av läckande kol. Det tunna linoleumgolvet ersätts av salta pölar.

Jag ställer mig framför honom och försöker komma på hur en god far hade agerat i en situation som den här. Hur pappan hade tagit pojkens hand - han var en pojke, hade det inte varit för omständigheternas onda andar hade han fortfarande varit en pojke.

Här hade den ömme fadern tagit pojkens händer i sina egna och berättat om hur det hade varit förr i tiden; hur hans egen far hade byggt hus med sina bara händer, hur familjer hade levt i källare och varför världen helt enkelt inte kunde sluta snurra runt våra huvuden.

Orden hade flödat ur munnen och pojken hade svalt dem och mättat tårarnas hunger på svar. Fadern hade släppt sonen och bett honom ta det där första steget.

Så hade det gått till. Hade jag bara kunnat öppna dörren till mitt ordförråd så hade trösten inte varit så långt bort. Om kommunikation inte enbart bestod av telefonledningar och postverk hade vi talat till varandra istället för att göra det genom andra. Men jag missade inte bara en chans till liv, utan två. Man hade kunnat slösa hundratals sidor, en hel roman till att försöka förklara varför jag inte hängav mig åt det självklara. Men det gör jag inte. För Korehs skull, för de bräckliga minnenas skull, för att alla de vacklande stegen togs utan att jag var där.

Här står jag utanför tillgängligheten, glider på saltstänk längre och längre bort. Med egna händer torkar Koreh sitt stubbiga ansikte. Han packar upp sina tidigare liv. Förbereder sig på den nya revolutionen i den okända staden. Han vänder sig om och konstaterar allt på bara några sekunder. Han ser på mig och förbi.


Om författaren

Författare:
Navid Modiri

Om artikeln

Publicerad: 11 nov 2002 15:01

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: