sourze.se
Artikelbild

Årskrönika 2002 - nu ännu tidigare!

Nu är det inte långt kvar. I mitten av december, kan jag tänka, startar det. Det är lika bra att förbereda sig. För årskrönikan, bokslutet för 2002 lär bli lika sorgsvart som sist.

Särskilt tv-kanalerna är snabba på att summera, analysera och vräka ut det gångna året - en gång till - i ansiktet på oss tittare. Numer är det ju väldigt tacksamt också, när världens nyheter utspelas inför kamerorna och katastroferna känns näst intill regisserade. Tidningarna ligger inte långt efter med sina bilagor: 36 sidor "så blev ditt 2002".

Det kanske mest deprimerande är att sammanfattningen för år 2002 är insvept i samma sorgsvarta mantel som 2001. Då var det terrorattackerna mot USA som överskuggade det mesta som fanns att summera. Snacka om peak. Inget fick så mycket uppmärksamhet i årskrönikorna som just händelserna den 11 september. Med rätta.

Så kom 2002. "Äntligen ett nytt år" tänkte man, kavlade upp ärmarna, spottade i nävarna och gjorde demonstrativt några armhävningar. Som för att betona vändpunkten. No more sad feelings. Världen ska resa sig likt fågeln Fenix, ur askan vid Ground Zero, ur lågkonjunkturen och ur den globala depression som vuxit fram ur var-är-vi-på-väg-andan.

"Nu kan det bara bli bättre" heter det när man nått botten. För visst var det väl det vi trodde när passagerarplanen dundrat in i skyskraporna och Bin Ladin blev Årets Man i alla kategorier. Men så gled 2001 över i 2002 och med knappt ett par månader kvar av året kan man bara konstatera att det blev inte bättre.

I augusti upptäcker man en massgrav i Bosnien. Den påminner oss om det meningslösa kriget som inte bara förändrat familjebilden för tusentals människor utan också bombat en välfärdsstat 50 år tillbaka i tiden.
På årsdagen för terrorattackerna mot World Trade Center håller världen andan, skräckslagen inför de rykten om nya attacker.

Attackerna uteblir. Åtminstone i USA. I stället skakas vårt grannland när en ung student spränger bort tryggheten för finländarna på varuhuset Myyrmanni utanför Helsingfors. Knallen har knappt ekat klart förrän det smäller i Indonesien, inte en utan flera gånger. Bali som för oss svenskar varit synonymt med ett exotiskt resmål blir inte fullt lika eftertraktat. Och vi konstaterar att terroristerna nu kan välja vilket mål som helst, lika väl som USA. Amerikanerna som fortfarande slickar såren efter attackerna förra året har fått annat att oroa sig för när två galna prickskyttar urskiljningslöst släcker liv efter liv bara på måfå. Som om det inte räcker med de som vi tvingas säja adjö till ändå.

Fadime som vi inte kände men ändå. Hon blev lite av the girl next door i och med mordet i januari. Åldern tog ut sin rätt när Astrid Lindgren avlider 94 år gammal i sitt hem i Stockholm den 28 januari. Rent litterärt hade hennes skrivmaskin tystnat långt tidigare men hon ska finnas där. Det är ju bara så. Permanent sändningsavbrott blev det för Jan Stenbeck som, likt Lindgren, lämnade en hel värld bakom sig. Lite ytligare men ändock.

Musiken har tystnat hos Sonja Stjernquist, vispoeten Bernt Staf, operasångaren Sven Erik Vikström, legenderna Lionel Hampton jazz och John Lee Hooker blues. För att inte tala om Hasse Carlsson i Noice och Dee Dee Ramone. Filmstjärnan Kathrin Cartlidge från Breaking the Waves är borta liksom skådisen från Harry Potter-filmerna Richard Harris. Göran Kropp har gjort sin sista klättring och Erling Persson, grundaren av ett av Sveriges största klädmärken Hennes & Mauritz. Värmlänningen Bror Rexed blev du med svenska folket och Hans Holmér lärde oss att leta efter ljus. Nederländernas prins Claus förpassades till de sälla jaktmarkerna. Och Olof Lagercrantz lär ha skrivit sin sista rad.

Människor föds och dör. Det kan man acceptera, så länge det sker på ett juste sätt. Av egen kraft, eller möjligen bristen av densamma. I bland önskar man att forskarna blev klara med sina rymdstationer så man fick packa väskan och resa. Bort från galenskaperna. Alternativet är att var och en tar ansvaret att göra tillvaron mycket bättre. Vi kanske inte kan tvinga vår granne, eller bänkkamrat. Men om alla börjar hos sig själv, lär sig skilja på mitt och ditt, rätt och fel så tror jag att kommande år kan få en betydligt gladare kulör på manteln.


Om författaren

Författare:
Jacob Hansson

Om artikeln

Publicerad: 09 nov 2002 11:37

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: