Sluta ursäkta dig för vem du är

Genom mitt arbete möter jag tusentals människor. Det slår mig hur olika vi förhåller oss till livet och dess innehåll. Det som för en människa är verklighet är för en annan en illusion. Det som för den ena är problem är för den andre en utmaning. Det som stärker en person får en annan att gå under.

Frågan är om det bara är de grundförutsättningar man fått i livet som avgör vad som för en person är ett hot och för en annan blir en möjlighet? Eller kanske borde frågan lyda; Vem bestämmer vad som är möjligt? Vem bestämmer vad som är omöjligt?

Tyvärr, så är jag av den inställningen att det samhälle vi lever i inte gör allt för mycket för att fostra självständiga, harmoniska och optimistiska individer. Det verkar som om den individ som ställer sig upp och säger ”Titta, vad jag kan – det här gjorde jag bra!”, blir ett hot mot alla de som inte vågar samma sak. Inställning blir något i stil med; Det är bättre att plocka ner den som sticker upp, än att själv anstränga sig för att bli den man önskar.

Det verkar som om en optimist är en person som lever i en fantasivärld, medan pessimisten är den som är realistisk.

Jag ifrågasätter starkt den Jantelag som fortfarande tycks bita sig fast. Eller som jag ser det så rör det sig om en slags rädsla. Frågan är bara vad rädslan består av och var den har sitt ursprung. En annan aspekt är de föreställningar vi bär på när det gäller möjligheten att vara optimist.

Som exempel kan jag ta frasen ”En olycka kommer sällan ensam!” Vem har bestämt det? Finns det statistik som kan bevisa att det är så? Ett annat exempel; ”Nöj dig med det lilla!” Varför det? Vad är det för fel att önska sig framgång, lycka och välmående i stora mängder? ”Skryt luktar illa!” är ytterligare ett exempel. Kanske är skryt inte vad vi ska ägna oss åt, men oftast kallas det skryt som egentligen är en konstaterad sanning av hur något förhåller sig.

Nej, jag tycker vi ska expandera oss och bli de människor som vi vill vara och som vi mår bra av att vara. Vi ska få lov att vara stora, starka och optimistiska utan att upplevas som ett hot. Vi ska helt enkelt sluta ursäkta oss för det vi är!

Så när någon påstår; ”Vem har sagt att livet ska vara lätt?” så ska vi svara med klar stämma; ”Vem har sagt att det ska vara svårt?”

Av Per Poulsen 08 nov 2002 12:11