Rädda passionen!

Jag har funderat ett tag på hur jag ska ta mig an den här texten. Hur jag ska börja, var jag ska börja, vad jag egentligen vill säga och på vem jag ska lägga skulden. Jag har funderat på hur jag ska kunna skriva en saklig, vi kan kalla det avhandling, om att önska sig mer passion i det här cyniska och karga landskapet utan att det just för den sakens skull säger mot sig självt. För saklighet och passion är väl i det närmaste två motsatser? Å andra sidan kan just sakligheten bevisa bristen på passionen, vilket i sin tur gör den här texten mer angelägen. För vad det kommer att handla om är den där jävla lågan som har så svårt att hitta bränsle och näring. I alla fall i min eldstad.

Fredrik Jung-Abbou skrev i tisdags här på Sourze om någonting som skulle kunna sammanfattas som en nerdragen persienn men med spjälorna öppna. Han menade att allting kändes lite grådassigt och att det saknades både kärlek och hat. Att tycka och ha en åsikt dög inte. Det skulle till att handlas, efter hjärta, och oavsett smärta. Jag håller med honom till hundra procent. Men det sitter långt inne. Tokigt långt inne i en tid där frasen "det knallar och går" är idealet.

Själv är jag drabbad. Farligt drabbad. Om jag av någon händelse skulle råka ut för en riktig kris, något som gör att jag helt enkelt nödgas uppsöka professionell hjälp för mina psykiska krämpor så hade jag säkerligen suttit där vid skrynklarens skrivbord, skruvat lite besvärat på mig och svarat: "Tja, den hänger och dinglar", "det funkar" eller rent av "sånt är livet." Efter ett tag hade jag helt enkelt avslutat det hela genom att dänga till med frasen "Äh, vi får se vart det slutar." Som om allt vore frid och fröjd! Jisses... Det värsta är att det hade varit precis så jag hade känt mig. Hjärtats röst isoleras med glasfiber när det befinner sig bland folk, men när natten faller på så gläntar någon jävel på dörren och den lilla pumpmuskeln börjar visa sitt missnöje med att inte få göra sig hörd. Då är det ingen lek längre!

Det finns många filmer som skildrar män eller kvinnor som i någon slags medelålderskris hux flux lämnar sina familjer för en dröm de aldrig förverkligade. Jag har egentligen aldrig känt något för dem mer än viss ömkan för dem i deras patetiska tillvaro. Nu däremot kan jag se mig själv i framtiden bryta upp från stadig mark för att sätta tummen i vädret och kasta mig in i någon slags liftardröm, eller lämna jobb och allt vad man då kan tänkas ha för att barrikadera mig på en liten romantisk vindsvåning någonstans för att förverkliga drömmen om att skriva en bok. Eller så dör jag olycklig av den ånger jag känner över det jag aldrig gjorde. Jag ser riskerna, och tiden nu går skrämmande fort. Så varför gör jag ingenting?

Olyckliga kärlekar kan jag räkna upp ohälsosamt många. Men det mest olyckliga är ändå att jag vet varför. Nyckelordet i den situationen är "våga". Jag vet det där. Och egentligen har jag alltid vetat. Men ändå gör jag ingenting. Det enda jag kan trösta mig med i det här fallet är att jag mer eller mindre blivit en pojkrumspoet istället för passionerad kvinnokarl. För det är väl alltid något... eller?

När jag är på fest tappar jag sällan kontrollen. Jag kan dricka tills jag spyr och ändå kommer det fram en tjomme som säger att man inte verkar full ett dugg. Då kan jag titta på honom och säga helt iskallt: "Men du, det är jag faktiskt." Då tror han givetvis att jag ljuger. Det kan snurra i bollen och tankarna kan virvla något så förjordat, full som nykter, men det enda som slipper ur mig är i alla lägen är "det knallar och går", när jag egentligen, rent logiskt sett, borde vara en riktig galenpanna, som likt en gummisnoddshoppare ja, jag har glömt hur man stavar till det engelska ordet flyger än upp till salighet, än ner till mörkaste depressioner. Men eftersom jag inte vågat lämna avsatsen så blir det bara lite halvdant allting och jag få istället klättra ner för stegen istället för att kasta mig ut för branten.

Det är för lite passion i allting och ändå är jag rädd för passionen. Hur många gånger har man inte suttit och glott på någon som verkligen lever ut det han eller hon känner och bara tänkt att denne är jävligt patetisk. För så långt har det gått i vårt bittra tidevarv att vi tycker att de lidelsefulla är patetiska. Att det är etablissemangets eller samhällets fel har jag klara bevis på. I Svenska Akademiens ordlista över svenska språket är ordet passion synonymt med lidelse. Detta ord, lidelse, används sedan som förklaring, om än i en annan form, till ordet patetisk. En patetisk person är alltså enligt SAOL, och också enligt många andra idag, en lidelsefull person. DET är patetiskt.

Hela företagssynen i dagens samhälle, där människan mer och mer är brickor i ett spel där allt som egentligen spelar någon roll är vinsten som dessa brickor kan inbringa, har också en skuld till min egen hämmade person. Effektivisera, rationalisera och komprimera. Det finns ingen hejd på det! Jobb går före allt. Karriär är hundra gånger viktigare än kärlek och tusen gånger viktigare än att sätta ett barn till världen. Själviskheten är dock ett måste för att klara av effektiviseringens tidsålder, eftersom självkänslan går hand i hand med sysselsättningen, och då inte vilken sysselsättning som helst. Nej, inkomstbringande, vinstgenererande sysselsättning. Bilan faller väl slutligen då man upptäcker att konstnärer inte tillåts skapa konst så länge den inte kan säljas, så länge den inte kan hitta sponsorer.

Men den stora boven i drama är den så kallade ironiska generationen, den som förpestade hela 90-talet med sin attityd. Kristian Luuk, Henrik Schyffert och Fredrik Lindström, allas våra barnvakter i tv-rutan. Vi som är födda på 80-talet hade oturen att få dessa den ironiska generationens fanbärare som förebilder när våra föräldrar, de som är så starkt formade av tiden då make love not war och flower power var mode, satte oss framför tv:n när de upptäckte att de var tvungna att göra karriär. Det slutade med en krock när tonårsrevolten, då vi skulle säga emot allt det våra föräldrar stod för, hastigt och lustigt kom stormande. Det blev kanske för mycket ironi och kan hända var det då som allting slog över i cynism.

Jag börjar det hela med att avsluta denna text genom att helt utan stolthet utnämna min generation till den cyniska generationen. Nu är det dags att återta passionen! Annars dör jag olycklig.

Av Arvid Jurjaks 08 nov 2002 12:08