Vem bryr sig om gymnasiet?

Jag har aldrig varit den personen som gillat att plugga. Jag har aldrig gillat skolan. Inte ens grundskolan. Jag kommer så väl ihåg den där lunchrasten i 4:e klass då jag trillade och fick en bula i huvudet. Det var väl egentligen inte så farligt och jag skulle nog kunnat fortsätta min skoldag som vanligt efter att ha omplåstrats av sjuksyster, men istället fejkade jag en hjärnskakning så jag fick gå hem. Eller den gången jag av misstag drack trasparant diskmedel och kräktes. Den första tanke som slog mig då var att jag skulle slippa att gå till skolan dagen efter.

Jag var aldrig mobbad i skolan. Inte heller hade jag ont om vänner. När jag började högstadiet så skulle plötsligt allt bli på allvar. Detta var provanställningen till den fabrik vi känner som gymnasiet. Vår lärare höll långa föredrag om hur viktigt det var att vi gjorde våra läxor, att vi fick bra resultat på våra prov och att vi brydde oss om skolarbetet för om vi inte fick bra slutbetyg i högstadiet så skulle vi inte kunna komma in på det gymnasium vi ville, konkurrensen var stenhård. Inte brydde jag mig mer för det. Jag visste att jag skulle komma in på det gymnasium som låg där jag bodde. Jag hade inga ambitioner på att söka mig in mot stan för att få gå på någon utav Stockholms "finare" gymnasieskolor, för alla mina kompisar skulle ända gå på den skolan som låg närmast, det var ju bara nördarna och pluggisarna som brydde sig om att få bästa betyg och att komma in på Kungsholmens Gymnasium.

Och så fortsatte det, hela högstadiet. Istället för att lära sig om vad för ämnen som finns i det periodiska systemet och hur man räknar ut ekvationer med x,y och z så var jag mer intresserad av de kemiska reaktioner som sker i kroppen när den utsätts för nikotin och alkohol. Detta var ju faktiskt någonting som man kunde laborera med på raster och helger. Man skrattade åt nördarna och pluggisarna som spenderade fritiden i Mega Matematik boken, då det inte hade en aning om hur kroppen fungerar efter en flaska California White. Nej, de kunde gott sitta där med sina 5:or i alla ämnen, de visste inte hur bra en cigarett smakade efter lunchen.

Så var det dags för gymnasiet. Nu var det ingen lek längre, nu var det på allvar. De betyg som vi slutligen skulle få när vi gick ut gymnasiet skulle vi använda för att söka in på högskolor och arbetsplatser. Återigen stod en lärare där och höll föredrag.

Av utexaminerade syskon fick man höra hur viktigt det var att man pluggade hårt och brydde sig om sina gymnasiestudier, annars så skulle man få ångra det. Man skulle plugga nu så man slapp att plugga efter man hade gått ut gymnasiet, så man istället kunde bege sig ut och resa nånstans. Det gick in i ena örat, och ut i det andra. Jag pluggade ju inte så värst mycket i högstadiet och kom dit jag ville ända, så varför ska jag helt plötsligt börja plugga nu? Jag ska inte in på nån högskola. Och om jag trots allt beslutar mig för att studera vidare så kan man säkert fixa det på nåt sätt, jag hade ända bra betyg i engelska, tänkte man. Det var ju bara nördarna och pluggisarna som hade ambitioner om högre utbildning. Skit samma om jag inte vet vad som händer när man blandar fosforsulfat med salpetersyra, jag ska ju ända inte bli nån kemist.

Lektionerna blev kortare och rasterna blev längre. Ämnen som svenska, engelska, och samhällsvetenskap var bara en gråzon på schemat som betydde att man fem minuter innan lektionens början var tvungen att gå till sitt skåp och hämta fler böcker, om man nu skulle gå på lektionen, det vill säga. Sedan så var det ju lärarna. Dessa stackars lärare. Där stod en stackars lågavlönad kvinna i 50-års åldern som desperat försökte lära oss hur man böjer franska verb i alla dess former, medan vi som elever satt och pratade om vad som hade hänt i helgen, vem som hade gjort vad och om hur trist skolan var. Det var ju bara nördarna och pluggisarna som febrilt antecknade ner allt vad läraren sa, så att de kunde få en 5:a på kommande prov. Själv brydde jag mig inte, lektionen var snart slut och man skulle snart ha en rast.

Nu, några år efter jag slutade gymnasieskolan, har jag fått höra att alla de nördar och pluggisar som man trackade hela skoltiden är färdigutbildade. Vissa har till och med högavlönade arbeten.

Det budskap som syskon och lärare försökte förmedla är nu uppenbart. Man befinner sig plötsligt i det trafikkaos till högre utbildning som man absolut trodde man kunde undvika för ett par år sedan. Man står där, med nån sort naken känsla, och undrar varför i helvete man inte kunde ha lyssnat bättre. Nu vet man vad som gäller. Man förmedlar detta budskap och denna känsla till yngre kusiner och vänner som fortfarande befinner sig i högstadiet och gymnasium, i hopp om att dessa ska vara mer lyhörda än en själv. Det är väl klart att de lyssnar, inte fan kan de väl vara så ignoranta att de skiter i gymnasiet? Måtte för guds skull informationen gå igenom!

Själv så är jag desperat för att komma in på högskolan. Antingen får jag plugga Komvux eller så får jag pressa mig igenom det helvete som heter högskoleprov med alla de kurser därtill. För det är nu allvaret börjar, nu är det ingen lek längre.

Av Erik Lindham 07 nov 2002 17:47