Snigeln, daggmasken och jag

Igår, alltså i måndags, ungefär vid halvniosnåret, fann jag mig själv ståendes vid garderoben och kika lite undrande in i mörkret för att se om där eventuellt fanns en saknad ryggrad. Jag tänkte att där om någonstans borde jag ha förlagt den, men eftersom jag inte har någon hallampa, vilket i sin kan förklara varför jag varje morgon i kompakt mörker går in i väggen bredvid ytterdörren innan jag väl hittar ut, så hittade jag heller ingen ryggrad.

Nästa steg var alltså att kallt konstatera att jag efter mycket pustande och stånkade, framkallat av extrem beslutsångest, hade tackat ja till det erbjudande man helt fräckt hade spottat fram på telefon: "Skriv på Sourze för 150 kronor i månaden - i ett halvår." Maskarna kom dragandes ur blomkrukorna och skrek saker som "Give me five" och "Välkommen i klubben", och jag fick plötsligt dåligt samvete för de sniglar jag med vitlök glufsade i mig när jag var på Cypern för nästan exakt ett år sedan. Förlåt mig, alla mina ryggradslösa vänner.

När Sourze för en tid sedan chockhöjde priset på prenumerationerna blev jag frestad att skaffa mig en ny dito bara för att avslöja det mästerliga, och närmast tjuvaktiga försäljningsknepet, att locka gamla prenumeranter till ilska och därmed också tvinga dem till att skaffa sig nya prenumerationer för att kunna kanalisera sitt hat mot kommersialismens fjättrande bojor i form av texter på just Sourze. I sista stund tog jag dock mitt förnuft till fånga. Jag valde att protestera i tystnad.

Jag ställer mig dock tveksam till om förnuftet har fattat att övriga delen av mig själv är 20 år nu och inte längre ägnar sig åt pubertala protestaktioner, för någon vidare stöttepelare var det i alla fall inte då jag stod där i mina våndor och kval och skulle fatta det svåra beslutet om att skaffa mig den där prenumerationen som jag nu har. Eller så var det ryggraden som trippade iväg, skallrandes med sina kotor. Vid närmare eftertanke tror jag den står och hukar bakom gardinen. Kanske har ryggraden och förnuftet ingått en pakt. Eller var det maskarna i blomkrukorna som mutade ryggraden, med vad nu en ryggrad kan tänkas tråna efter, i sin jakt på en mäktigare bundsförvant i de ryggradslösas värld.

I alla fall. Nu får jag stå ut med allt vad det innebär att skriva på Sourze i ett halvår till. Och det med eller utan ryggrad. Om det är förnuftigt återstå att se. Det är ett knark det här. Det är tamejfan ett knark.

Av Arvid Jurjaks 06 nov 2002 10:54