It´s a big big world...

Det är en konstig värld jag lever i.

Det är en värld som en dag verkar vara så enkel och lättförståelig. En värld där allt fungerar som det ska. En värld där allt sker friktionsfritt. En värld där jag står mitt i centrum. Mitt ego bekräftas. Mitt ego behövs. Mitt lilla jag blir för en stund oersättlig.

Det kan handla om precis vad som helst. Det ofattbart stora som att vinna Nobelpriset. Det vardagligt lilla som att få löneförhöjning. Det känns likadant. Det känns som om jag har vunnit. Jag syns. De ser mig. Jag är här och jag vet att jag är viktig.

Sedan kommer mörkret.

En svacka. Två. Tre. Fyra.

Och jag försvinner. Kan ersättas. Kan spolas. Och återvinnas. Som den gamla toalettrullen. Det finns en skillnad mellan oss. Jag är tyvärr inte så särskilt miljövänlig. Jag sorterar sällan mina sopor. Jag kör bil. Jag häller i alldeles för mycket tvättmedel i tvättmaskinen.

Om jag gjorde allt annorlunda skulle ingenting ändå förändras. Det är det värsta med mig. Om jag sorterade mina sopor skulle det ändå finnas individer som saboterade detta gedigna arbete. Om jag lät bli att åka bil skulle grannen ändå ta sin dieseldrivna Opel till jobbet. Om jag inte hällde tvättmedel i tvättmaskinen skulle det kännas att det var lika bra om de kunde låtit bli att uppfinna den. Och allt annat.

Tanken att jag bara är en av sex miljarder andra människor här på jorden är ändå inte så dum. Den övergripande tanken. Den stora tanken om mänskligheten. Den filosofiska tanken om den lilla människans betydelse. Det är också där det roliga slutar.

Jag upptäcker att jag enbart är en obetydlig siffra i statistiken. Så här många föds varje år. Så här många kör ihjäl sig. Så här många använder sig av Internet. Och det spelar fan ta dem ingen roll om jag gör det eller inte. Ingen bryr sig ens om vad jag gör. Tala inte ens om hur.

Det lär nog inte förändras förrän jag vinner Nobelpriset. Det känns knappast verkligt. Ett spöklikt mål som inte alls motiverar mig att ta mig genom livet. Svackor och höjdpunkter. Mörker och ljus. Före och efter löneförhöjningen.

Det är också en värld som en dag verkar vara orättvis och hård mot mig. En värld där ingenting fungerar som det ska. Jag finns plötsligt inte. Ingen bryr sig. Ingen vill se hur bra jag egentligen är. Ingen vill ens få det bevisat.

Det kan också handla om precis vad som helst. Knappast nog om Nobelpriset. Hade jag vunnit det skulle det knappast kännas så tomt i hjärtat. Fast vem vet.

Jag vet att de ser mig. Storebror ser mig. Glor på mig den idioten. Jag vill vara ifred. I ensam bitter fred med mig själv. I krig med alla andra som inte bryr sig. Som inte ser. Som är blinda.

Det är en underlig värld, det hela. En stor konstig värld med många små människor. Och några stora.

Och med mig.

Detta är ett bidrag till Sourze Kulturs författarskola.

Av Viktorija Heiskanen 06 nov 2002 10:48