Att släppa taget

Alla har vi vissa grundläggande behov. Vi behöver mat och dryck, någonstans att sova där man inte fryser häcken av sig, kläder att skydda oss mot vädrets makter och främlingars genomträngande blickar, och så vidare. Att få dessa behov tillgodosedda är centralt för vår överlevnad. Allt annat kan man kanske kalla lyx. Eller?

Jag har ett behov som känns ypperligt centralt om inte för min fysiska överlevnad så i alla fall för min mentala hälsa. Jag behöver släppa taget ibland. Få slappna av. Glömma bort måsten och borden och bara sjunka in i mig själv. Låta fantasin flöda fritt och tankarna springa omkring som vilda hästar på vårbete. Jag behöver helt enkelt ägna mig åt min inre värld, utan distraktioner från de yttre omständigheterna, någon gång då och då.

För någon dag sedan skrev jag en artikel här på Sourze om mina tveksamheter inför de studier jag bedriver, om huruvida det verkligen är värt att lägga åtskilliga år av sin ungdom på att stressa sig igenom tentor, uppsatser och grupparbeten för att i slutänden kanske inte ha något för det. I en kommentar sades det mig att man faktiskt får än mindre tid över när man kommer ut i arbetslivet. Det stämmer ju, på ett sätt, är jag rädd. Vad är väl tre föreläsningstillfällen om tre timmar per vecka jämfört med åtta timmar varje vardag? Men på ett annat vis stämmer det inte. När man avverkat sina åtta timmar är man sin egen resten av dagen, och när den hett efterlängtade helgen anländer så är det inget mer jobbande förens man vaknar upp till den fruktade måndagen.

När studierna är jobbiga är det på ett helt annat vis. Plötsligt är man överhopad med saker som måste göras, och som man inte kan stämpla ut från vid dagens slut. Man har helt enkelt inte tid med någonting annat; inte ens att andas ut mellan varven. Att få en släng av flunsan som jag verkar ha i skrivande stund kan kännas som rena katastrofen. Från pluggandet kan man inte sjukskriva sig. Dessutom är konsekvenserna av att inte göra bra ifrån sig ganska ödesdigra. Är man inte rik så hänger ens magra inkomst eller snarare ens magra låntagande på att man fixar poäng. Likaså hänger ens hyreskontrakt på att man klarar av det man ska.

I de värsta stunderna kan det kännas som man ständigt står inför avgörandet huruvida man skall klara sig vidare ytterligare en liten tid eller bli ett fullständigt misslyckande, hemlös, utfattig och skuldsatt.

När situationen känns sådan är det oerhört svårt att släppa taget. Varje sekund när man inte har näsan i litteraturen har man ångest över att man slösar bort dyrbar tid. Det tar liksom kål på ens möjligheter att lämna världen bakom sig och få segla omkring där inne i mörkret bakom pannbenet.

Tidsplanering skall visst vara lösningen på detta bekymmer, men det verkar inte riktigt funka för min del. När man väl når fram till den där luckan i schemat som man åsidosatt för time-out så härjar oron likväl i sinnet. Det finns ju alltid något man tycker att man behöver ha bättre koll på, oavsett hur mycket man läst.

Det känns lite mesigt att hålla på att gnälla om sådant här. Jag har nog lättare för mig än en hel del andra. Men kanske är det mitt problem. Jag har alltid varit en ”glidare”. Sov mig genom gymnasiet med betyg därefter. Men det spelade ju ingen roll när man kan göra ett högskoleprov på en dag och därigenom ha lika goda chanser att komma in på den utbildning man vill som de som faktiskt slet rejält för att få fina betyg. När jag började plugga filosofi läste jag igenom min litteratur och det var tillräckligt för att få bra betyg. Det hjälpte att jag faktiskt kände ett genuint intresse och faktiskt frivilligt ägnade en del av min ”egentid” till att fundera på filosofiska frågor. Till slut började dock intresset svalna, så som det gärna gör när man känner att man läser för att man måste, oavsett vad man tycker om ämnet.

Här sitter jag nu, och känner mig fullständig överhopad. Det är inte trevligt, vill jag lova. Men säkert vet många hur det är. Vare sig man studerar eller nu har ett av där jobben som man måste ta med sig hem så lider man nog av att inte kunna släppa taget och slappna av då och då. Utbrändhet är ju på modet. Nya folksjukdomen nummer ett. Det har påståtts att det är en myt, men det känns som det är det hållet jag halkar åt ibland. Vissa stunder är det rätt okay, men ibland känns det som att stå och väga på kanten till en avgrund. Ibland får man lust att släppa taget på ett helt annat vis, och bara dråsa ner för stupet och se om det sociala skyddsnätet fångar upp en och tar hand om en, eller om man bara faller handlöst djupt, djupt ner för att till slut landa i rännstenen med en lägligt placerad ”Jag är hungrig!”-skylt intill sig.

Till på köpet är det en ond cirkel. Ju mer ångest man har, ju svårare är det att koncentrera sig på studierna. Ju svårare det är att klara av studierna, ju mer ångest får man. En trend som inte är lätt att bryta mot.

Nåväl. Innan jag halkar fullständigt ner i pessimismens dunkla underströmar: det finns ta mig tusan hopp om livet. Även om jag tenderar att underskatta min förmåga i stunder som denna vet jag att kan klara av saker och ting. Jag är inte ointelligent, och en del talanger vet jag att jag har. Nog ska jag väl kunna överleva även om jag skulle kugga en tenta. Inte är det väl värt att bryta ihop fullständigt över? Absolut inte. Sen gäller det bara att lära den känslomässiga rösten att lyssna på den rationella rösten och faktiskt tro på det där.

Nu ska jag släppa taget! Nytt avsnitt av Buffy the Vampire Slayer idag! Min egen pet obsession. Jag är fullständigt förälskad i Willow Rosenberg.

Av Magnus Sjöstrand 05 nov 2002 10:50