Jag är stolt: Vi vann, fanatikerna förlorade

Jag tror inte att vi har förändrat världen. Men kanske en dag i någons värld. Kampen mot den brutala ockupationen är palestiniernas egen. Det enda vi västerlänningar kan göra är att i ord och handling visa att vi stödjer dem och bryr oss om deras längtan efter en rättvis fred. Med våra svenska pass och bleka ansikten kan vi möjligen se till att få hem några extra säckar oliver.

På flera håll i Palestina såg det ut som om det överhuvudtaget inte skulle bli någon olivskörd i år. Hoten från de militanta bosättarna var för allvarliga. Fanatikerna höll på att vinna. Så blev det inte. Skörden kom hem. Vi vann. De förlorade. Efter att vi fått spö av israeliska bosättare i förra veckan se dagbok 2, 27/10 ringde en massa journalister från Sverige och frågade mig: "Varför? Det är ju så farligt? Varför gör ni det här?" Jag tycker att "Varför inte?" är en mycket bättre fråga.

Tre veckor. Bäst kommer jag nog att minnas människorna. Hussein från Nablus som sover fyra timmar per natt för att stridsvagnarna skjuter mot hans kvarter i Gamla Stan. Han är fortfarande en övertygad ickevåldsaktivist. Jag hann ge honom två lektioner i franska i utbyte mot en lika enkel kurs i arabiska. Susan från USA som svurit att hon inte kommer att lämna sina palestinska vänner, vad än Sharon tar sig för i skuggan av USA:s krig mot Irak. Mazud som snart har sparat ihop sina 30 000 sheqalim till bröllopet. Samira i Yanun som alltid klättrade högst i olivträden och bar säckar som nån i Gladiatorerna. 74-årige litteraturprofessorn James som attackerats av bosättare två gånger, men som inte slutade plocka oliver och sprida lärda citat omkring sig.

På vägen hem från Arlanda upptäcker jag att den fina asfaltsvägen är öppen för alla. Inte bara för ett fåtal beväpnade kolonisatörer med gula registreringsskyltar och utländskt pass. Dessutom är den allmänna vägen hel, inte en enda jordhög, inga hål i asfalten, jag ser inga spår efter arméns grävskopor och schaktmaskiner. Jag behöver inte skumpa fram på den gropiga grusvägen över Gnesta och tar mig in till Stockholm på tre timmar mindre än vad jag räknat med. Förvånad svischar jag genom Roslagstull. Också lastbilar och ambulanser får åka in. Ingen vägspärr, jag behöver inte förnedra mig inför 18-åriga värnpliktiga, inte ens lyfta på tröjan. Jag åker förbi Norra Reals gymnasieskola. Den verkar ha klarat sig helt från stridsvagnsbeskjutning och ungarna står obekymrat och hänger i rökrutan utanför. Vet de inte att armén skjuter skarpt mot alla som bryter utegångsförbudet? 1600-talshusen i Gamla Stan verkar också ha skonats. Konstigt, bombplanen brukar ju slå hårdast mot stadskärnorna. Riksdagshuset, polisstationen och Kulturhuset står också kvar. Jag ser inte en enda stridsvagn på Sergels Torg. Stockholm är inte ockuperat.

Av Rasmus Malm 04 nov 2002 17:12