Tacka BELL för detta

Framför mig ligger en telefon - stor som ett spelkort - dubbelt så tjock. Dags att koppla in alla de funktioner jag inte behöver. I den stora bok som medföljer - beskrivs att det är lätt som en plätt - för dom ja. Efter en stund kommer jag att ge upp - behövs mer får sonsonen klara det i eftermiddag då han och sambon kommer på middag med sonsonsonen. Han klarar det säkert också. Han fyller snart ett år.

Det första telefonsamtal jag minns var när lanthandelsbiträdet kom och sade till mormor:

"Fru Olsson, fru Olssons dotter har ringt och vill att fru Olsson skall ringa så fort som möjligt. "

Mormor gick och efter en evighet kom hon tillbaks med beskedet.

"Det var Hanny, de kommer på söndag.": var upplysningen vi oroligt väntande fick.

Grannen blev nästa telefonstation - men bara om det var viktigt. I övriga fall var det kiosken på torget. Här gick man in i en litet rum - luckan öppnades - man sade numret - luckan stängdes - det ringde - pratades - efter adjö - öppnades luckan och det var dags för betalning.

Om ifall att det gällde riks samtal utanför hemstaden blev det promenad till telefonstationen. Samma förfaringssätt - bara med den skillnaden - här kunde man sitta och vänta.

Egen telefon installerades i hemmet - alla bekanta fick reda på numret och väntan på uppringning började.

En som gärna hjälpte till var garderobsvaktmästaren på krogen. En fridag när jag jobbade på Grand i Göteborg - skulle "Gamla dörra" besökas - bad om ett samtal till Malmö - fick vänta någon timma och så var mor i andra ändan.

"Jag mår bra - hur mår Du - jag kommer hem till jul."
"Då blir vi glada," svarade mor.
"Hej då."

Alltid korta samtal - ovanstående kostade lika mycket som en "dubbellätt" på gin och tonic.

Efter en promenad i snöslasket på Avenyn - förbi ett fönster med ett stort foto av en båt - som stävade fram i solens glans - förbi en ö med palmer. Detta lockade och jag gick in - pratade - resultatet blev ett nytt samtal till mor.

"Kommer inte till jul - seglar till Sydamerika i morgon med Bolivia - det tar åtta månader - skriver - hälsa far."

Var det riktigt besvärligt kunde man skicka telegram.

"Kommer till Stockholm lördag - stop - tar tåget hem söndag - stop - Lennart."

När en yngling i televerkets mössa skulle dela ut denna depesch fick mor "hjärtsnörp" innan hon läst innehållet.
Detta enligt henne själv. "Glytterier" sa far som alltid var jordnära.

Det finns telefonnummer man aldrig glömmer. Då jag skulle ringa min käresta - numera hustru - som bodde i Köpenhamn fick man säga "EWA 365" innan kvinnan i mitt liv svarade.

Det kunde dra ut på tiden och hovmästare ryckte upp dörren till telefonhytten och röt:
"Nu får det vara slut med dessa "telefonsamlag" gästerna väntar." Han hade själv varit förälskad - innerst inne förstod han.

Utvecklingen har gått framåt - vi som har Internet förstår detta bättre än andra - nu har jag bredband - var skall det sluta.

Läste om ungdomsgänget - tog fröken som gisslan - släppte henne inte - förrän alla dagisbarnen lämnat ifrån sig sina mobiltelefoner.

Då nu rösttelefonen finns. Möjligt att sätta in en hörlur i tummen - med utgång i lillfingret. På detta sätt har det alltid markerats att man talar i telefon. Ser kanske litet konstigt ut om man - på allmän plats - stoppar sin tumme i örat på hustrun och ropar.

"Det är till dig."

Men det blir en vana det också.

Av Lennart Ekman 03 nov 2002 09:20