JULAFTON 84

Skinnet var redan avlägsnat och låg likt en
blöt sladdrig förhud
på servetten vid sidan av tallriken.
Jag hade fört den livlösa klumpen fram och tillbaka över tallriken tretton gånger redan, en omgång till och jag skulle få en tillrättavisning att

sluta leka med maten.

Jag sneglade på min bror,
han låg före,
han hade redan dränkt sin bit i senap och hivat in den i munnen. Men skräcken blev för mycket, han behöll den i munnen för länge. Tricket var att så snabbt som bara möjligt låta den passera vidare ner i halsen och ner i magen,

sen var det över.

Nu låg den på hans tunga och i takt med att
senapens bedövande effekt avtog

kände han smaken.

I hans ögon såg jag skräcken,
samma skräck som jag själv känt i bilen på väg hit.

-Nu smakar ni båda två varsin bit av mormors julkorv, annars blire inga julklappar.

Nu satt vi där.
Jag
i färd med att dränka min bit i senap
och
min bror
kritvit i ansiktet, med uppsvällda kinder, likt en hamster.

Nu såg jag hans panik i ögonen, det fanns ingen återvändo, det insåg han, i hans mun bildades en ocean av saliv, hans ögon tårades, han samlade mod och pressade den förbi gomseglet och nerför svalget.
Tiden stod still,
fan,
han klarade sig
och
lämnade mig ensam kvar.

Han log belåtet och sneglade skadeglatt på min senapsdränkta bit. Någonstans i fjärran hördes en trumvirvel.
Och då hände det, för första men inte sista gången.
Polaren där uppe,
dvs gud,
men jag kallar honom
Polaren där uppe,
det är tuffare,
klev ner,
ställde sig bredvid mig och viskade i mitt öra.

Ni vet när en ide dyker upp så där utan att man vet varifrån och det känns i hela kroppen att den kommer fungera fast man vet inte varför, den föds inte, iden alltså, utan har liksom funnits där hela tiden och är

oundviklig.

Allt som hänt hittills har lett till att iden ska sjösättas och fungera,

oundvikligt.

Jag såg
på min bror
och
han såg
på mig.

Med mina läppar formade jag ett ord,
mimade kan man säga för det var det jag gjorde.
Jag mimade tre gånger

-Grisollon.

-Grisollon.

-Grisollon.

och hoppades att lillebror skulle minnas den gången då jag berättade att
mormors julkorv
var tillverkad
av griskukar
och hon använder bara ollonen så skinnet vi skär bort är förhuden.

-Som judegrisar, sa lillebror och spelade med.

-Nej det är det som är problemet, mormor köper bara vanliga kristna griskukar så vi får skära bort skinnet själva.

Han trodde naturligtvis inte på mig.
Men nu med ett eventuellt grisollon i magen blev möjligheten att storebror hade rätt, för mycket.

Han hävde sig ner från stolen. Med händerna på bordsskivan hängde han under bordet. Ståendes på knä tömde han

rödbetssallad,
sill,
potatis,
janssonsfrestelse,
skinka,
köttbullar,
prinskorv
över mormors matsalsgolv.

Så viskade Polaren i mitt öra igen och jag ryckte åt mig min bit av mormors julkorv, lät den trilla ner i röran under bordet.

Far såg vad jag gjorde och log.

Så var skräcken över,
till nästa år.


Detta är ett bidrag till Sourze Kulturs författarskola.

Av T.L Stjerna 02 nov 2002 10:54