Underbara dagar i Rom

Molnen ser ut som bomullstussar som har doppats i rosaröd akvarellfärg. Det är en otroligt vacker syn och det första intrycket Cecilia får av Rom. Hon har bokat en Sista minuten-resa.

Hennes barn har hämtats av deras pappa och de skall stanna hos honom en vecka. Cecilia har uppfyllt sig en länge närd dröm. Äntligen har hon fått lite pengar över så att hon har kunnat unna sig den här resan.

Nyfiken på Italiens huvudstad blev hon för flera år sedan när hon översatta några meningar åt en bekant, som forskade om staden. Det var anteckningar som bland andra Goethe hade gjort. För honom var Rom något alldeles extra. När hon senare pratade med några arbetskamrater om resmålet var även de mycket hängiva. Det var över fem år sedan. Önskan att få se Rom har bara vuxit sig starkare och starkare hos henne. Hon hoppas inte bli besviken.

Trots glädjen känner hon sig ensam på väg genom tullen och vid incheckningen på hotellet. En stund senare försöker hon skölja bort denna känsla i duschen.

Tänk om Björn, hennes bekant, skulle kunna vara här. Han skulle säkert kunna visa henne det bästa av staden. Vemodigt tänker hon på honom. Hon har inte sett honom heller sedan den översättningen. Hon undrar hur det har gått för honom, om han fortfarande undervisar vid samma skola eller om han kanske har blivit lektor vid universitetet och i så fall vid vilket.

När hon har tagit på sig den gula sommarklänningen, som klär henne så bra, går hon ner till matsalen. Hon är väldigt hungrig och tar tillfället i akt att äta på hotellet innan hon ger sig ut på äventyr.

Villrådig står hon på hotellets trappa och funderar över vart hon skall ta vägen. Hon har en stadskarta och flera resebroschyrer i handen. Skall hon ta Vatikanen först? Den måste man nog har sett när man nu för en gångs skull är i Rom. Hon beger sig till Petersplatsen. Det är gångavstånd dit från hotellet. Hon har inte bråttom, hon har ju ändå semester.

Det är fullt med folk på Petersplatsen och på en anslagstavla kan Cecilia läsa att påven snart skall hålla audiens. Cecilia är inte troende och drar sig därför undan. Hennes tankar glider igen till Björn. Hon har inte kunnat sluta att tänka på honom. Han skulle kanske uppskatta att vara här just nu. Han undervisar i religion. Hon kommer ihåg när han har gett henne tips hur hon skulle bemöta Jehovas vittnen. Han ansåg också att deras lära vilseleder. Vad han egentligen tror på har de dock inte pratat om. Man kan nog vara religionslärare utan att själv vara troende.

Cecilia har inte alltid varit ateist. Hon har haft en stark barnatro. I konfirmationsundervisningen var hon en av de bästa eleverna. Hon har sedan mest varit en sökare. Hennes tro räckte inte så långt att hon kunde stå för den när kompisarna gjorde sig löjliga däröver. Dessutom har hon aldrig fattat varför man antingen skall vara protestant eller katolik när man tror på samma Gud. I alla fall tog hon inte avstånd från personer med en annan tro, lika lite som hon tog avstånd från personer med en annan hudfärg.

I småskolan hade hon en katolsk väninna fast alla i hennes familj var protestantisk troende. Några år har hon haft en sådan stark längtan efter Gud att hon gick med i en frikyrka. Det hände just i den gemenskapen att hon tappade sin tro på Gud. Hon behöver nu kalla sig ateist. Det känns dock fel trots allt, icke troende beskriver bättre hennes livsåskådning.

Hon knuffas åt sidan och trampar någon på foten. Generad ber hon om ursäkt, på engelska för säkerhets skull.
- Du kan prata svenska med mig, säger mannen hon trampade på foten med ett leende.

Förbluffad tittar hon upp och ser med häpnad att det är Björn som står bredvid henne.
- Vad gör du här?
- Turistar så klart, svarar han uppenbart road av hennes förvåning och fortsätter:
- Jag kom hit igår. Jag brukar åka till Rom en vecka varje år. Hur ofta kommer du hit?
- Det är första gången för mig. Jag kom för bara ett par timmar sedan. Jag vet inte riktigt vad jag först skall titta på och vad jag eventuellt skall spara till någon annan gång. Jag bor här i närheten och därför gick jag hit först. Egentligen tycker jag uppståndelsen kring påven är löjlig, men jag antar att man måste ha varit här när man har varit i Rom.
- Jag brukar inte längre gå hit, tänkte bara sneda över platsen, räknade inte med så mycket folk och att det var så svårt att ta sig fram. Förresten, jag skulle kunna vara din guide. Jag kan rätt mycket om staden. Vad vill du se: Katakomberna, Colosseum, Romerska badet och alla de andra sevärdheterna?
- Både och - jag menar, de vanliga sevärdheterna och om du har några klenoder som vanliga turister inte brukar få syn på.
- Hur länge stannar du?
- En vecka.
- Då får jag välja lite av varje åt dig. Man kan inte se hela Rom på en vecka.
- Har du verkligen tid med det?
- Jag är här alldeles själv. Det är bara roligt att få visa dig staden.
- Tack! Vad gör vi nu då?
- Nu tar vi en taxi ut till katakomberna och därefter skall jag visa dig den del av staden som turisterna inte brukar hitta.
- Det låter kul.

De pratar inte med varandra i taxin. Cecilia är mycket lycklig. Det här är verkligen en välkommen överraskning. Hon hade aldrig kunnat föreställa sig att Björn skulle dyka upp i Rom just när hon är där, fast hon har önskat sig det så mycket och drömt om det. Än mindre hade hon kunnat tänka sig att han skulle kunna ta sig tid för henne. Björn kastar förstulna blickar på Cecilia. Vilken tur han har att träffa Cecilia här i Rom. Han har tänkt så mycket på henne och undrat vad hon numera sysslar med. Det var länge sedan han hade sett henne.

Av Ursula Schröder 31 okt 2002 11:56