Narkotikakrisen - hur hamnade vi där?

Få om någon förnekar att den svenska narkotikapolitiken idag befinner vid vägs ände. Måtten på misslyckandena går att rada upp. Under en tjugoårsperiod har antalet tunga missbrukare ökat med 70 procent, från 15 000 till 26 000. Dödligheten bland narkomanerna ökar år från år. 1995 avled 99 personer i narkotikarelaterad död. År 2000 var siffran 288. 1990 fanns det 7 000 behandlingshemsplatser. År 2000 hade platsantalet sjunkit till 5 000.

Under 90-talets ekonomiska kris med stora sparbeting på de kommunala budgeterna var det de mest utsatta - narkomaner, hemlösa, prostituerade och människor med psykiska problem utan förankring i vare sig familjeliv eller välfärdssystem - som var det stora förlorarna. Men det kanske mest absurda var att allt hände samtidigt som det officiella Sverige skröt - hemma och utomlands - om den framgångsrika svenska narkotikapolitiken, om det "narkotikafria samhällets" politik. Varför blev det så här?

Narkotikapolitikens urspårning kan härledas från några viktiga politiska beslut i riksdagen samt andra vårdideologiska missbedömningar.

1984 tog en enig riksdag - från höger till vänster - beslutet att den svenska narkotikapolitiken skulle byggas på principen om det "narkotikafria samhället". Nolltolerans skulle gälla, långt innan det gick inflation i begreppet. Problemet är att nolltolerans i narkotikafrågan går bra att önska men inte att genomföra. Narkotikapolitikens problem accentuerades när riksdagen beslöt att kriminalisera den egna konsumtionen av narkotika, först 1988 och sedan en ytterligare skärpning genom att fängelse infördes i straffskalan 1993. Därmed blev narkomanen per definition en kriminell varelse - även om han inte begick brott som stöld, häleri, misshandel, koppleri och langning - istället för en drogberoende vårdbehövande

Det som skedde ifrån mitten på 80-talet till mitten från 90-talet var att narkotikapolitiken genom politiska beslut övergick från att i första hand vara ett socialt och hälsopolitiskt problem till ett polisiärt och juridiskt problem. Nu började gatunarkomanerna jagas av poliser i stort upplagda aktioner. I Stockholm kom i början på 90-talet den så kallade "Rensa Plattan aktionen". Aktionen var ett misslyckande. Under några månader flyttade sig narkomanerna till andra ställen i staden för sedan återvända till Plattan. Inget positivt hade uppnåtts. Däremot hade narkomanernas förtroende för samhället ytterligare underminerats. Polisen hade med stöd av socialtjänsten utlovat effektivitet i narkotikabekämpningen som en följd av upprensningaktionerna. Många narkomaner började nu uppfatta socialsekreterare alltmer som andra klassens poliser istället för några som faktiskt skulle kunna hjälpa dem i deras nöd, och i bästa fall också erbjuda dem behandlig för sitt missbruk.

Det narkotikafria samhället politik leder till en strategi som marginaliserar missbrukaren. Det är en politik som medvetet stöter ut honom ur samhällsgemenskapen. Narkotikapolitiken utsätter de tunga missbrukarna för extremt hårt tryck, med återkommande polisinsatser på gatunivå och en socialtjänst som ofta är kallsinnig till den som inte deklarerar sig vilja bli drogfri. Man förväntar sig att livet som narkoman på sikt ska bli så outhärdligt att samhällets vårderbjudande om total drogfrihet kommer att te sig lockande.

Marginaliseringsstrategin bygger på det djupt felaktiga antagandet att man först kan förnedra och stöta bort en människa för att därefter, när hon har nått "botten", komma med erbjudande som denne med tacksamhet förväntas ta emot. Men resultatet blev istället att många missbrukare i det längsta undvek kontakter med socialtjänsten. Därtill kom att många missbrukare som själva bad om hjälp och vård ofta fick nej på grund av att de ekonomiska nedskärningarna i kommunerna avlövat stora delar av missbrukarvården under 90-talet.

Hur kunde det bli så här? Under 20 år har narkotikapolitiken aldrig utsatts för en ordentlig granskning. Inget politiskt parti har vågat ifrågasätta den narkotikapolitiska dogmen "det narkotikafria samhället". Det har inneburit att de värsta hökarna, i det här fallet moderaterna, ständigt kunnat kräva att mer repression ska riktas mot narkotikamissbrukarna; mer polisiära insatser på gatunivå, längre straff, tvångsmedicinering med kräkmedel, krav på mer tvångsvård, kriminalisering av drogberoende människor. Inget parti har haft modet att ifrågasätta den ensidiga repressionspolitiken. Rädslan för att bli beskylld för att vara legaliserare eller drogliberal har överskuggat eventuella ansatser till anständigt civilkurage. Därmed har en öppen och kritisk debatt omöjliggjorts.

Den misslyckade repressionspolitiken har hämtat sina argument från några få, men små och röststarka organisationer, som Föräldrarföreningen mot Narkotika, FMN och Riksförbundet för ett Narkotikafritt Samhälle, RNS. Dessa har i årtionden eldat på med förenklade och dogmatiska krav på mer tvång och straff riktat mot narkomaner. Argumenten har tacksamt mottagits av aningslösa journalister och politiker.

Hysterin i narkotikapolitiken har lett Sverige långt bortom sans och förnuft. Fortfarande idag finns ett starkt motstånd mot att narkomaner ska få skydda sig mot livshotande sjukdomar som hiv och hepatit genom att få byta sina smutsiga sprutor mot rena. Sprutbytesprogram har under många år rekommenderats av WHO men Sverige har tjurskalligt stått emot. Dogmer är viktigare än narkomanernas liv och hälsa.

Detsamma gäller möjligheten att få metadonbehandling för heroinberoende. Trots att metadonbehandling är en erkänd behandlingsmetod, i Sverige och internationellt, har Socialstyrelsen genom ett administrativt beslut satt ett tak på 800 personer som samtidigt får genomgå sådan behandling, oavsett hur stort behovet är. Gör tankeexperimentet att endast 800 kvinnor med bröstcancer skulle få opereras varje år, trots att drygt 5 000 insjuknar. Är det någon som tror att det skulle vara möjligt? Men narkomaner utsätts ständigt för denna typ av övergrepp.

Den svenska narkotikapolitiken har havererat. Frågan nu är hur vi formulerar en politik som både är human och effektiv?

Av Alec Carlberg 29 okt 2002 09:51