Här där jag bor

Dagmamman mitt över gården larvar sig till tvättstugan med barnen som svanungar kring benen. Hon har argveck kring munnen och ledsna ögon, men barnen är fortfarande glada. Magen hänger som en säck kring låren på henne och jag tänker att hon är stark som orkar bära även tvätten.

Om barnen står för tätt intill hennes ben, ser hon dem inte.

Det står tre jättepooler på gården. För barnen att bada i. Fast de har tydligen lärt sig att badställen är lika med toaletter, så de kissar en hel del. Drar ner de helt överflödiga bikinibrallorna, hukar och kissar med stor koncentration i vattnet för att sedan dra upp byxorna igen och dyka i den sköna blandningen. Ljuvligt. Jag bara väntar på att nån unge ska lägga en stor prydlig korv i vattnet. Och folk klagar på katter.

Föräldrarna till barnen har köpt varsin identisk utegrupp fast i olika färg. En mörkgrön, en vinröd och en vit. De har likadana parasoll också, fast i olika färger. När jag tänker efter, är det faktiskt så att jag inte kan skilja mammorna åt heller. För de ser likadana ut. Där skiljer sig inte ens färgerna.

Men de sitter därnere vid poolerna, med kjolarna upphasade kring höfterna och med bikinitoppar, småpratar och visar upp sina bulliga former för solen. Jag tycker de är vackra, men antagligen är de fulla av komplex över sina kroppar som är mycket större än de borde vara enligt Amelia och Kom-i-Form.

Jag får för mig att jag ser suddigt av sorg, men det är bara damm på fönstret. Det ger en softad bild av allt som händer därnere. Men ljuden är skarpa. Man kanske borde stänga dem ute. Men det blir så varmt här inne då.

Hela området luktar av tändvätska. Det är sommarens doft här. Inga andra tar sig igenom. Jag har glömt hur sommaren egentligen luktar. När ingen grillar. Ungarna här tror nog att sommaren ska lukta tändvätska och bränt fläsk.

Men jag åt grillade majskolvar med B och just då var de det godaste och underbaraste jag någonsin ätit och hans skrattlinjer de vackraste jag sett. Den gången tyckte jag om grilldoften och allt det jag ville lämna plötsligt kändes uthärdligt. Staden blev trivsam och fattbar och min. Nära.

Fast kanske inte just här. Kanske inte det här området.

Av Paula Blomberg 26 okt 2002 11:30