Varats enkla konst

Idag vände tiden sitt blad ljudlöst för att inte skrämmas. Sakta började snöyran tätna och skymningen kom så snabbt att jag inte hann kura den med ett tänt ljus. Kände en smygande rädsla för det okända, en kall vind, ett eko av det som försvunnit som glada skratt sakta tonar av. Analyserade min aning, sökte den vila i tidens gång som finns nånstans men var? Vad vi byggt och sagt, vilka vägar som vi gått i dallrande sol, alltid i tidens mitt, vart tar det vägen?

Tystnaden är starkare än alla ljud och har blivit en väl avvägd vän. Den är inte längre en paus, den är alla akter och nån gång får jag veta slutet på den sista. Föreställningarna går många dagar än och jag hinner hoppeligen bli invand med min roll i pjäsen om Varats Enkla Konst.

Så ringde min bror och berättade att mor har svårt att gå. Det vända bladet lade sig ljudlöst ovanpå de andra. Skymningen gör det svårt att läsa men jag tänder ljuset i stället för alla lampor.

Av Solveig Sjöskog 25 okt 2002 09:32