Vi känner inte varandra

Vi känner inte varandra du och jag, jag känner inte dig och du känner inte mig.

Om du läst min förra text ’En canyon av längtan’ vet du vissa fakta om mig; att jag har en bror som är gift och har ett barn, ja numera tre barn, det är ju fem år sedan jag skrev den där andra texten. Fem år sedan min mamma dog alltså. Du vet ju att jag haft en mamma men aldrig någon far.

Fast dom där uppgifterna säger ju ingenting om vem jag verkligen är. Men om jag serverar dig små fakta om mig själv då skulle du medvetet eller omedvetet börja bygga upp en bild av mig på din näthinna och tycka att du började se mig. Först suddigt sen allt klarare.

Du kan göra som du vill, stanna hos mig, fortsätta läsa den här texten, dröja vid det jag berättar eller välja att avstå. Du kanske tvekar och det kan jag i så fall förstå.

Vad är det som definierar en människa? Är det du själv, din omgivning, är det detaljerna eller det som är mest uppenbart? Är det kanske summan av dina reaktioner eller tvärtom det som du aldrig låtit någon se?

Om jag berättar att jag gillar dansskor att jag äger många par inte alls för att jag dansar utan för att jag vill ha dom, att jag är vänsterhänt, att jag har svårt för att gråta faktiskt är det så att jag inte gråtit på över tio år, att jag är långsmal med långt cendréfärgat hår och grå ögon, inte snygg, inte vacker, men fin. Nog är det så att jag långsamt träder fram inne i din hjärna. Nu har du en bild men du vet inte om den är sann. Hur är din känsla inför mig? Positiv eller negativ? Ja du vet bäst själv. Jag ger dig mer, som att tid är mitt intresse, hur den passerar, förändrar, syns och inte syns, att jag uppfattar det som om ondskan finns, att den ständigt lurpassar, sann mot sig själv och mitt ibland oss. Du behöver mer intima detaljer, min blick när jag blir arg, hur jag brukar kisa och titta snett uppåt när jag funderar, mitt tonfall vid irritation, vissa gester jag har som till exempel att jag har en liten knöl mitt på näsan som jag brukar stryka över med mitt vänstra långfinger.

Vad tror du nu? Har du någon idé om jag använder läppstift, tror du jag målar mina naglar och om du gör det vilken färg har jag på nagellacket? Vad syns i din bild?

Vet du vad jag brukar få höra om mig själv från andra? Du är så? Vad säger andra om dig? Om du väljer ut tre saker som är det du mest får höra om dig själv, de tre vanligaste? Sluta läs och tänk efter? Stämmer det dom andra säger?

Angående mig själv är de tre vanligaste sakerna,

1. Jag är överlägsen
2. Jag går stelt
3. Jag ogillar att ta rast eller annan paus.

Först, överlägsen, är det det jag är? Kanhända men själv tror jag nog snarare att det förväxlas med likgiltighet. Sen att jag går stelt, det är sant, jag ramlade en gång ur ett träd och fick en spricka i det högra skulderbladet som nog kommer att besvära mig för evigt. Trean är också sann, jag hatar onödiga pauser. Helt okej att sätta sig ner när men ska äta men när maten är slut då vill jag resa mig.

Oj nu måste jag plötsligt gå men kanske hörs vi mer. Nästa gång ska jag berätta om en dag då jag tog ett viktigt beslut.

Detta är ett bidrag till Sourzes författarskola.

Av Jenny Nilsson 21 okt 2002 16:26