Kaosartad prostitution

Mannen som går gatan fram tycker att han har gjort ett riktigt kap. Att han har haft tur som har hittat det han letade efter så lätt, och så billigt. Det var bara att slinka in på den där bakgatan i skydd av mörkret; adressen hade han hittat på internet. Han hade blivit tipsad av en kille han träffat på hotellet om att gå till bordellen tidigt på kvällen; absolut inte efter tio, och att han skulle akta sig lika mycket för rånare i de trånga, mörka gränderna som för den lokala polisen.

Han hade bara behövt håva upp några dollar, mer hade det inte kostat. Samma pris som för en Big Mac, ungefär. Han ler för sig själv åt den lustiga jämförelsen. En Big Mac därhemma, här i Kambodja en avsugning. Definitivt någonting att berätta för grabbarna som inte hade vågat sig iväg, utan fortfarande förmodligen sitter därhemma och surfar på internet. Ena riktiga kuksugare, tänker han och skrattar till. Ett frustande kort skratt; en fnysning. Men, som han brukar säga till dem, "no guts, no glory". Och här är han nu alltså.

De skulle bara veta. Då skulle de förmodligen aldrig mer betala överpriserna i Thailand, resonerar han där han går gatan fram i Phnom Pens blinkande, glittrande, stinkande, bullriga, fuktiga sköte. Svetten lackar, det rödblonda håret hänger ned i testar som klibbar sig fast mot huden och tenniströjan är genomfuktig av svett. Han känner hur det rinner på ryggen. Då och då torkar han av sig i pannan med en bomullsnäsduk som han har i byxfickan, men till ingen nytta alls. Så fort han har stoppat tillbaka duken är han lika svettig igen. Det rinner mellan skinkorna på honom. Utefter insidan av låren på den lilla Kambodjanskan.

Denna förbannade fuktighet. Fy fan för att bo här året runt, tänker han. Att behöva uthärda stanken från sophögarna på gatorna, alla krymplingar som tigger pengar på marknader och restauranger när man försöker koppla av. Som envisa flugor surrande omkring en. Och vara tvungen att stå ut med de knattrande mopederna, hålen i gatorna, skiten och den flagnande färgen på husväggarna. Deprimerande. Absolut ingenting för "first timers", Sydostasien.

Kaos och turbulens.

Men billigt. Och den här gången har han gjort någonting alldeles speciellt. Anlitat en agent, precis som om han vore någon slags James Bond. De som vet säger att det gäller att vara diskret, eftersom myndigheterna håller ögonen öppna och att de ibland blir tipsade när barn förs till privata adresser. Kommer de på en så gäller det att ha kontanter och vara snabb med att få fram pengarna.

Timmarna innan går han nervöst fram och tillbaka i lägenheten som han har hyrt för veckan. Fläkten snurrar men gör ingen nytta. Han är redan inne på sin tredje öl när det plötsligt hörs en tyst knackning på dörren. Han drar upp byxorna i midjan medan han går fram till dörren och han rättar samtidigt till t-shirten, som spänner runt kroppen. Hans andhämtning är tung. Från tvn spottas fraser på Khmer fram i snabb takt, blandade med elektronisk musik och skratt.

För att försäkra sig om att det inte är polisen tittar han ut genom titthålet som är monterat i dörren. Genom vidvinkellinsen ser han den lille asiaten i sin blommiga skjorta i något konstgjort material. Samma som förra veckan. Med sig har han en liten flicka, som ser ut som de barn han ibland brukar se leka på skolgården han går förbi på väg till och från jobbet. Asiaten håller henne i ett fast grepp om den smala armen och hon står med huvudet nedböjt. Hon verkar ha någon slags kort tröja och en kjol på sig. Han öppnar dörren.

När flickan får syn på honom spärrar hon förskräckt upp ögonen och börjar gråta. Han ser hur greppet om hennes arm hårdnar och hon knuffas bryskt in i tamburen. Hon snyftar högt och får sig en örfil. Mannen i blomskjortan reglar dörren bakom sig och släpper flickan, som gnider sin arm medan tårarna fortsätter att rinna ur de små, mörka ögonen. Som pepparkorn, tänker han. Blomskjortan får sina pengar; 120 dollar för en hel vecka, och försvinner sedan snabbt därifrån. Dörren reglas på nytt.

Han öppnar en till öl och går in och sätter sig i soffan. Flickan står kvar vid dörren, rör sig inte ur fläcken. Han ropar på henne på engelska, men hon verkar inte förstå. Han frågar om hon vill ha en öl, men hon fortsätter att titta ned i golvet och tummar på kanten på den gula, solkiga tröjan. Han ropar igen, den här gången högre. Hon rycker till och när hon tittar upp pekar han på burken, liksom för att fråga om hon vill ha. Hon skakar långsamt på huvudet. De ska nog förstå varandra så småningom, tänker han.

Flickan med de sneda tänderna och det långa, svarta, silkeslena håret stannar hos honom i en vecka. Hon gråter mycket, men han tänker att hon faktiskt har haft tur som har hamnat hos honom. En eftermiddag går han ut och handlar lite kläder åt henne i en affär i närheten. Hon verkar bli speciellt glad åt en rosa tröja med en glittrande stjärna på. Den med en häst på tycker hon inte så mycket om, tror han. Han har köpt en kjol också, med ett mönster på som påminner om kulörta fraktaler på en dataskärm. De han har som skärmsläckare och som han brukar följa fram och tillbaka med blicken.

En vecka senare, när det snart är dags för honom att åka hem igen, ser han henne i en av gränderna invid 63:e gatan, i det rosa neonskenet från en av de ständigt blinkande skyltarna. Han ser att hon rycker till när hon får syn på honom och han ler mot henne. Han tar sig fram till dörröppningen där hon står, iklädd en urringad klänning och högklackade skor. På ena axeln har hon en liten fjäril intatuerad. Den hade hon inte sist de sågs.
- "Nice", säger han och pekar på fjärilen.
Hon tittar på honom med tom blick, vänder sig sedan hastigt om och försvinner in genom dörröppningen till stället med den blinkande neonskylten. Den rosa färgen blandar sig med den blå som blinkar från andra sidan gatan. Han följer efter henne in.

Där inne i mörkret är det fullt av flickor i hennes ålder, också de med små fjärilar intatuerade på kroppen. Alla "använt material". Inte lika mycket värda på marknaden längre. Cause and effects.

Fjärilseffekter.

Av Anna Bergman 21 okt 2002 09:00