Jag är pappas flicka

Om pennan.
Fingrar. Hans händer.
Mina.

Jag har min Pappas näsa.
Samma blå ögon.

Ser honom komma gående emot mig,
när jag plötsligt upptäcker spegeln.

Hör hans skratt,
när jag tycker att någonting är roligt.

Hostar retfullt. Som han.

Rör mig som honom;
låter kaffeskeden droppa av mot koppens kant.

Precis som han.

Trycker pennan hårt mot pappret när jag skriver;
exakt så som han gör.

Fyller i alla bokstäver en extra gång
så att de ska fastna

präntas in

synas

så att någon ska läsa dem,
eftersom jag för länge sedan tappat

rösten

inte får fram ett ord

Tappar även
pennan.

Greppet.

Av Anna Bergman 18 okt 2002 11:37