Vem saknar Jesus?

Jesus är ensam, de enda han pratar med är rösterna som trängs i skallen. Egentligen borde Jesus ligga mellan rena, vita lakan på en psykavdelning. Han borde ha en hel stab av omtänksamma, engagerade skötare omkring sig som hjälper honom att hålla ordning på medicineringen och kanske bli en lönsam medborgare vad det lider. Men Jesus ska friskna till ute i samhället. Var lär man sig bäst ett främmande språk, om inte i landet där det talas?

Han ska vara glad att han i alla fall har tak över huvudet, Jesus, en liten etta högt upp i ett hyreshus i en lagom trist förort. Om Jesus bara hade vett att stänga sina fönster och inte ha dem på vid gavel året runt, då skulle det vara varmt i lägenheten också. Men han kanske känner sig instängd, vem vet.

Och vem vet vad som rörde sig i Jesus huvud den där novemberdagen när han vred på sin vattenkran för fullt för att ta ett bad. Vad tänkte han när han långsamt klev ner i karet och lutade sig tillbaka? Vad fick honom att sluta leva? Gjorde han det med vilje eller sa kroppen ifrån till slut?

Samma kväll får Jennifer, som bor en trappa ner, en obehaglig överraskning när hon kliver in i hallen. Fuktig värme slår emot henne, golvet är täckt av vatten, trösklarna har bågnat av vätan. Hon ringer genast fastighetsskötare Göransson som dyker upp och konstaterar att det måste vara läckage hos hyresgästen våningen ovanför.

- Jag går upp och ringer på, säger han.
- Lycka till, säger Jennifer, han lär inte öppna. Det gör han aldrig. Han släpper inte ens in polisen när grannarna klagar över att han spelar tung-gung-blues mellan tolv och sex på nätterna.

Göransson älgar upp, ringer på, ingen öppnar och du vet ju varför. Göransson stänger av vattentillförseln till Jesus lägenhet, det ska väl få honom att reagera tänker han. Men Jesus skiter i att vattnet är avstängt, och anledningen till det vet du också.

Några dagar senare kommer Göransson förbi med en stor byggfläkt som placeras under Jennifers diskbänk där det fortfarande strilar fram vatten. Där står fläkten och brummar dag och natt. Jennifer tycker att det är lite olustigt. Vad har hänt med Jesus, tänker hon när hon ligger på knä i badrummet och rensar avloppet där det är stopp igen. Inte kan han väl rest bort? Han verkar inte vara typen som packar sin lilla väska med tandborste, rakgrejer, kalsonger och strumpor för en sista-minuten-tripp till Kanarieöarna.

Veckorna går. Julen närmar sig med adventsstjärneljus i fönstren och krispig kyla som nyper i näsan. Jennifer har ringt fastighetsägaren flera gånger för att höra hur det går med grannen ovanpå. Han har ju varit utan vatten i en månad nu, säger hon, han kan ju faktiskt ligga död däruppe. Då skulle det väl lukta, får hon till svar från dem som inte vet att Jesus alltid hade sina fönster på vid gavel.

- Vi har kontaktat kronofogden med begäran att få gå in i lägenheten, säger den ansvarige på fastighetsbolaget, men konstaterar att det kan ta tid. Det är ju jul och allt.

Fyra dagar före jul får fastighetsskötare Göransson nog. Han tar saken i egna händer och tar sig in i Jesus lägenhet. Där ligger Jesus i badet som han gjort de senaste veckorna, saknad av ingen. Göransson äter ingen julskinka den julen.

Jennifer tänker på vattnet som läckt ut i hennes lägenhet. Hon tänker på avloppet i badrummet som proppade igen. Hon tänker på stackars Jesus som låg död en trappa upp i flera veckor. Att sanera hennes lägenhet är det inte tal om, inte hyresavdrag heller. Hon vågar inte klaga för mycket, hon är ju glad att hon har någonstans att bo. Ett halvår senare får hon i alla fall reducerad elräkning som plåster på såren för byggfläkten som brummade under diskbänken.

Ytterligare några månader senare har det flyttat in nya grannar en trappa upp. De gör inte så mycket väsen av sig, Jennifer märker dem mest morgnar och kvällar. Det är trångt för två vuxna och fem barn att samsas i en etta, men de är också glada att ha fått någonstans att bo. Och badrummet är så fint, nyrenoverat.

Kanske var Jesus sista ord där i badet, "Fader förlåt dem, för de vet inte vad de gör."

/Ännu en alldeles sann historia, Sverige 2002

Av Anna-Carin Collin 14 okt 2002 18:49