Svar till Johan Franson

Språklig mångfald är viktig. Men visst finns det en gräns, som Johan Franson säger. Frågan är bara vart gränsen går.

Som sexåring lärde jag mig de första svordomarna. Jag fascinerades av dem på samma sätt som barn fascineras över orden kiss och bajs. Därför att de provocerar. Kiss och bajs är äckligt, tycker man tydligen. Och precis som kiss och bajs, ledde upptäckten av orden fan och jävlar till grova missbruk av dessa. De blev till slut allmänt förstärkande adjektiv för mig. Jag svär och brukar grovt språk som om det vore vadsomhelst.

Samtidigt äger jag en allmän fascination för att ibland uttrycka mig riktigt snofsigt, som jag ser det.

Genom svordomarna fick jag uppmärksamhet, något som jag, i likhet med andra barn, led av brist på. På samma sätt har jag flera gånger agerat riktigt oförklarligt.

För det är just det som är poängen med ledaren som Johan Franson kritiserar. Den ska provocera. Det är inte Sourze fel att den ligger där den ligger. Ska man representera folket, måste man, till skillnad från dagstidningar sänka sig till en språkligt sett mer simpel nivå. Jag har och hade klasskamrater och vänner/bekanta som har problem med de, enligt mig, mest simpla uttryck. Att ledaren ser ut som den gör, beror på folket, enbart. Och lite på mig.

Människor låter sig provoceras och roas av ord som fitta och kuk. De är spännande helt enkelt. Eller i alla fall om man ska tro allmänheten. Omvärlden skapade mig, min identitet. Jag tänker inte utplåna vad som är Erik bara för att passa in. Bland annat försåg omvärlden mig med vokabulär. Fitta och kuk är klar del av detta.

Visst, jag omformar mig, men delar som jag själv inte stör mig på kommer aldrig hamna under lupp. Jag störs tyvärr inte av mitt vokabulär. Men om Sourze skulle höja språkkraven skulle jag anpassa mig för tillfället.

Det är inte mitt fel att folk gillar fult språk.

Av Idioten Puckosson 13 okt 2002 13:30