Välkommen till Sarajevo

Bussen rullade in i Sarajevo vid gryningen. Den nyfödda dagen vilade i en silvergrå dimtäcke över dalen när vi sakta, sakta krypkörde nerför de urusla, luriga och dammiga bergsvägarna och förbi de klippvassa stupen.

Jag vevade ner min ruta, stack ut några fingrar över glaset och försökte fånga vinden och den där speciella doften.
Den där doften som bara ett land kan äga, en doft som kan få hela mitt inre att vända sig ut och in. För det skär riktigt djupt, får mig att blöda inombords och aldrig vilja sluta andas.

Det är doften från majsfälten, den brända myllan, nykokt turkiskt sumpkaffe, grillad gris på spett över levande eld, och det är doften från jorden, den svarta jorden, len och tjock i mina händer, med kraftiga rötter som slingrar sig runt hjärtat, växer sig fast. Det är doften av att ha kommit hem.

Jag såg dem inte först men jag visste att de fanns där. De vita korsen. De vita korsen på fälten utanför staden, nedanför bergen. Och vid nästa krön, när trädkronorna inte längre piskade bussens rutor och när ljuset nådde fram från himlavalvet ovan, låg de där. Nerstuckna i marken.
Rad efter rad.

Rad efter rad. På båda sidor av bussen. Rad efter rad.
Nakna vita korsblommor på den grönaste kyrkogård jag nånsin skådat. Så nära himlen de kunde komma.
Den tomma himlen, där inga fåglar syntes till.

Väl framme vid bussterminalen råkade vi gå vilse, jag, min lillasyster och min mor. Med våra väskor släpande efter oss, trötta efter 13 timmars bussresa, tog vi oss in i terminalen på jakt efter frukost på något öppet café.
Folk surrade omkring oss, pratade högljutt och tobaksröken hängde tung precis överallt, etsade sig fast på våran hud och kläder. Den där tobaken som morfar brukade röka själv.

Kanske skulle vi varit vaksamma, kanske borde vi ha förstått. Kanske borde vi ha undrat över den där avspärrningen vi korsade över och kanske skulle vi ha frågat de militärklädda soldaterna om de kunde visa oss fram till något café.

Men nej, vi var inte kroater. Nej, vi kom med bussen från Serbien. Nej, vi är från Sverige egentligen. Och nej, vi visste inte att avspärrningen och området bakom den var den kroatiska delen.

"Izvinite!", ursäktade min mor och vi vände om.
"Jebiga srbska!", fräste dem. Soldaterna. Dem med vapnen i hölstrena. Och några meter upp från taket, ovan våra huvuden, fladdrade den kroatiska fanan.

Välkommen till Sarajevo. Hur fan kommer jag till Bosnien?

Och så kom våra släktingar, som åldrats några århundraden på bara ett decennium. De tog våra händer, pussade våra kinder, vi torkade deras blöta och så for vi iväg. Tryckta i baksätet på en tyskregistrerad Mercedes stirrade vi på husen, gatorna, träden som susade förbi. Och nog var sig allt likt, tänkte jag tyst för mig själv.

Jag vevade ner rutan, sträckte ut fingrarna över glaset och försökte fånga vinden. Men det var lika stilla som en fjärils vingslag.

Tio sommars förlorad sömn, i det hem som inte fanns att hitta i Sverige, tog jag igen på två dygn. Och så drack jag min första kopp sumpkaffe i rosenträdgården. När min lillasyster slog sig ner bredvid mig, fångade hon min arm och tryckte sig tätt intill mig. Hon viskade om jag kunde känna igen mig, för det kunde inte hon. Så jag slog upp ögonen och såg mig omkring - jomen, rosenträdgården kände jag ju igen. Då bad hon mig lyfta blicken lite till och sen vända mig om.

Och jag såg att friheten hade kostat. Och jag såg att världen nog aldrig varit rund.

76 kulhål. På framsidan av husfasaden, den som vetter ut mot rosenträdgården. Mina fingertoppar fick nästan plats i dem.

Utbrända hus i ruiner. Mittemot, lite nedanför och längre uppför gatan. Med ruttna kors vid portarna, där husägarna begravts på den plats de hittats. Farbrors hus finns inte kvar, men det gör inte farbror heller.

Och inte en enda fågel syntes på hela himlavalvet.

Första gången jag såg en, stelnade jag till. Den körde förbi och jag tittade länge efter den brittiska flaggan fastspänd på antennen. Den där FN-bilen som jag sett så många gånger på teve. Hemma i La Svecia. I mitt vardagsrum.
Jag såg Italien, USA, Sverige och Frankrike också.
De körde förbi i vita jeepar med FN målat på dörrarna.

En gång vid ett övergångsställe när det var röd gubbe, hade jag bara behövt att sträcka ut handen och röra vid en. Men jag vågade inte. Jag ville inte få billig färg på händerna.

Men jag träffade Mats från Dalarna. Det var efter en visit på kyrkogården för att lägga blommor när Teddy från Louisiana kom fram och frågade efter eld. Och så sa han:

"Ey, you´re not from here, are you?"
"No, no. Im from Sweden".
"Oh shit. Hey Mats!" skrek han till några soldater som stod vid en kontrollpost. "There´s someone here I think you should meet, a Swedeperson ha ha ha!"

Och Mats, den blondaste av dem alla, kom fram och hälsade på svenska men jag kom av mig och började prata engelska. Teddy från Louisiana tyckte jag var kul.

En dag kom Ceca och ringde på dörren. Min bästis när jag var 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13 och 14 år. Och hon som jag sparkat boll med, jagat pojkar runt huset med, lekt med dockor och skrikit mig hes med när godstågen rusat förbi på tågrälsen, för vi tyckte det var askul att skrika ihjäl oss, var inte lika kokobello som förr. Nej, nej, hon är polis idag. En sådan där äkta med batong och pistol.
Men det hindrade henne inte från att lura sina kollegor på polisstationen, stadsbiblioteket, muséet, åtskilliga nattklubbars dörrvakter och säkerhetssvakten som patrullerade det sönderskjutna presidentpalatset, att vara med på bild tillsammans med "Jamen, vet du inte vem hon är?! Tittar du inte på teve, eller?" - och ofta brast jag ut i skratt och förstörde allting.

Och hon körde mig omkring i staden, till alla platser som hon kände att hon behövde visa och hon tog mig upp i bergen med den vackraste utsikten över hela Sarajevo. Så jag stod där, lutade mig över den gamla stenmuren och tittade ut. Länge. Länge. Medans hon berättade det teve aldrig kunde berätta för mig.

Det kändes tungt. Så främmat. Overkligt. Det kändes inte som 2001. Kanske mer som 1994.

Staden nedanför, som blinkade i septemberkvällen, var egentligen aldrig mer levande. Ändå kunde inte jag undgå känslan av att vara i en spökstad. Bakom tystnadens tunna dimma i bergen var ekot av krig det enda jag kunde höra slungas fram och tillbaka mellan bergsväggarna. Allt jag kunde se när vi promenerade i Gamla stan var trasor av de svarta skynken som hängt mellan husbyggnaderna för att avskärma krypskyttarnas insyn på de stora gatorna. De hade nötts ut av väder och vind, storm och blodspillan men hängde kvar på de rostiga spikarna, som om det var omöjligt för dem att blåsas iväg.

Ändå hade fåglarna försvunnit. Himlavalvet var tomt från doft och vingslag, den lena jorden dansade inte längre när jag sprang över den, den var för trött. För sargad.

När vi satt på bussen igen som återigen kröp längs de urusla bergsvägarna och just skulle försvinna in i skogen, vilade jag blicken över de nakna vita korsblommorna på den grönaste kyrkogården jag nånsin skådat. Jag vevade ner rutan, hade precis stuckit ut mina fingrar när vindens fingertoppar touchade dem. Och jag log, jag log för doften av majsfält, den brända myllan och det turkiska sumpkaffet hade jag fångat in. I mina alldeles egna andetag.

Av Monica Malcic 09 okt 2002 14:13