Glöm Alice

När jag var liten var jag alltid arg på mormor. Hon spände alltid ögonen i mig när jag var olydig, drog mig i håret och kallade mig för din jäkla lille illbatting. Dessutom fick jag aldrig kolla på film för att hon och morfar alltid skulle kolla på Rapport och Aktuellt.

Farmor däremot var min lilla ängel. Hon skrattade alltid och lagade den godaste havregrynsgröten på jorden. Hon dog långt före farfar, och jag minns att det var första gången jag såg min pappa gråta. Det gjorde ont.

Nu ska jag själv bli pappa för första gången. Om två veckor, tre dygn, några timmar, det är när som helst. Magen är som en kanonkula och min fru skulle gladeligen skita ut bebisen om hon bara kunde.

Omgående när vi berättat att vi skulle ha barn började namnförslagen hagla. Från alla håll och kanter, föräldrar syskon, svärföräldrar, polare. Jag orkar inte ens minnas dem.

Utom ett, som satte sig direkt. Otto.

När farmor och farfar hade dejtat ett tag detta var i slutet på 1930-talet blev farmor väldigt allvarlig. Hon tog min farfar in i sina föräldrars finrum, och förklarade lugnt för honom att om han skulle fortsätta träffa henne och kanske någon gång fria fick han verkligen inte heta Otto. Nej minsann, usch, sa farmor, du får ta ditt mellannamn. Knut.

Detta kom till mig som anden kom till Aladdin. För mig hade farfar alltid varit farfar Knutte. Som alltid hade en rolig historia i skjortfickan och som alltid sa "nu lurade jag arslet på en brakskit" när han rapade. Min farfar Knut som egentligen inte hette Knut.

Här hade min farfar i 19 år lystrat till Otto. Vänt sig om på gatan när han hört namnet. Skrattat med kompisar som tagit hans hand. Blåst ut ljus på tårtor som han fått på födelsedagar. Tjena Otto! Grattis, Otto!

Och så hade min farmor berövat honom det, för att hon tyckte det var fult. Eller vad hon nu hade för anledning.

Saken var klar. Om vi fick en son skulle han heta Otto. Min fru tvekade inte heller, hon tyckte till och med att namnet var sött.

Nu fick vi, för tre dagar sedan, beskedet vid ett extra ultraljud.

- En liten en, sjutton procent under tillväxtkurvan, säger barnmorskan. Ingen fara på taket... men vänta nu... jag ser här att... vill ni veta vad det blir?

Nej, nej, nej, tänker min fru och svarar ja.

Vi ska få en liten flicka.

Några förslag, någon? Glöm Alice.

Av Jonas Åkerlind 09 okt 2002 16:15