Sänk inte lönen, Gustav!

Miljöpartiets unga representant i riksdagen tycker riksdagsledamöter har alldeles för mycket betalt cirka 43 000 kr i månaden och att lönen ska sänkas.

Själv skänker han bort en stor del av lönen till Nedira-fonden. Först; all heder till dig Gustav för att du faktiskt skänker bort pengar du kunde ha behållit. Men ser du inte lönefrågan ur ett väldigt ensidigt perspektiv?

När man är ung och nyligen utflyttad hemifrån är det okej att ha väldigt lite pengar - så har en överväldigande majoritet det. Själv bodde jag på 20 kvm med enbart begagnade möbler - självklart ingen tv eller stereo och ofta frukost på fil med smulat knäckebröd i då sparar man in på pålägget och smöret samt med en bruttolön på 5600 kronor i slutet av åttiotalet. Ur det perspektivet är givetvis 43 000 kronor en svindlande summa och en helt orealistisk lön för en 19-åring.

Du säger också Gustav att det inte känns rätt för att du representerar låginkomsttagare och därför bör ha en låg lön. Det öppnar svindlande perspektiv om politiker ska ha lön efter vilken lönegrupp de representerar. Jag ser en riksdag framför mig där de moderata riksdagsledamöterna har 70 000 kronor i månaden och socialdemokraterna 20 000 kronor i månaden. Tycker du verkligen att det känns bättre? Det nuvarande systemet där man varken tar hänsyn till ålder, erfarenhet eller kompetens är annars något som jag trodde skulle passa väl in i den mall för socialdemokratisk rättvisefascism, som miljöpartiet ofta ansluter sig till.

Dessutom undrar jag hur väl du känner dina väljare? Jag vet med 100 procents säkerhet att en välavlönad man med över 40 000 kronor i månadslön har personkryssat dig i riksdagen. Så du kanske kan behålla stålarna och vara representativ ändå?

Men om vi ser det ur ett annat perspektiv än ditt ungdomliga. Ser man det från ett medelålders akademikerperspektiv så finns det lite mer att fundera över. Vad finns det för fördelar med att engagera sig politiskt och vad finns det för nackdelar?

Många välutbildade akademiker når en månadslön över 45 000 kronor - ibland en bra bit över. Jag vågar dessutom hävda att de gör de för att de är duktiga. Vad kan motivera en sådan person att arbeta politiskt? En brinnande övertygelse som gör att man är villig att sänka sin lön samtidigt som man utsätter sig för en massa kritik. Som politiker får man ständigt synpunkter från en stor mängd människor på precis allt man gör och dessutom kritik för att man tjänar för mycket. Som fortsatt karriärist är man helt enkelt framgångsrik och duktig och få grannar har synpunkter på vad man gör på sitt jobb. Man måste alltså vara brinnande idealist eller extremt maktkåt för att ge upp en karriär för riksdagen. Hur många människor i riksdagen har den bakgrunden? Upplys mig gärna ty jag befarar att antalet riskdagsledamöter med 10-15 framgångsrika år inom näringslivet är försvinnande få - redan idag.

Vad händer om vi har en riksdag där riksdagsledamöterna tjänar 17 800 kronor i månaden? Risken finns att det bara blir ungdomar och före detta undersköterskor samt en och annan proffspolitiker som är för inkompetent för att få något annat jobb. Vill vi verkligen att Sverige i huvudsak ska styras av dessa?

Förmodligen är jag elitistisk när jag hävdar att det finns mer eller mindre kompetenta människor. Inom olika områden förstås. Men om alla är kompetenta vad gäller att komma från "verkligheten" vara arbetare eller lågavlönad inom vården. Lärare som dagligen tragglar i nedslitna skolor med oppositionella tonåringar vet absolut ingenting om verkligheten enligt arbetarkollektivet men har lite svårt att räkna så kan det bli knepigt att få ihop den där statsbudgeten.

Alla som har suttit i bostadsrättsföreningens styrelse och hört omsättning av lån på 80 miljoner klubbas igenom på 15 sekunder varefter man ägnar cirka 1 timme åt ett eventuellt inköp av tvättmaskin för 20 000 kronor kanske förstår vad jag menar. Riktigt så vill i alla fall inte jag ha det i riksdagen.

Och sett ur det perspektivet Gustav så kanske riksdagslönerna är alldeles för låga. Verkligt kompetenta personer har för mycket att förlora.

Riksdagslönerna kanske helt enkelt är för lika, de kanske borde differentieras mer. Varje partis riksdagsgrupp borde få en lönesumma och så får ni ha lokala löneförhandlingar och fördela summan inom gruppen. Fast då skulle det förmodligen inte bli något gjort utöver denna lokala förhandling under hela mandatperioden.

Av Anna Linusson 07 okt 2002 12:59