Studenter -Sveriges nya gnällelit?

Jag talar såklart om vilka som är den sanna eliten bland gnällarna i vår ankdamm. För samtidigt som bönderna slitit ut tungan och satt in en euro-sedel och samerna valt att skita i rovdjurpolitikerna i Stockholms direktiv, har en ny grupp avancerat kraftigt på nämda lista.

Studenterna...

Jag måste erkänna att jag inte har exakt koll på vad en student har i plånboken per månad idag, men jag antar att det rör sig om cirka en 6-7000 med studielån och bidrag.
Så långt har de min fulla sympati, det är verkligen inte mycket att försöka leva på.

Problemet är istället vad de förväntar sig att få för dessa slantar och de krav de ställer utifrån sin ekonomiska ställning.

De vill ha centrala lägenheter i direkt anknytning till skolan, i klartext betyder det gångavstånd till skolan och krypavstånd från studentpuben, billigare resor och mat än övriga och helst gratis läromedel och kurslitteratur.
Ibland får jag en känsla av att det enda de egentligen är beredda att betala för är alkohol och mat i nämd inbördes prioriteringsordning.

Låt oss ta ett ekonomiskt parallellexempel. Vi säger att en ensamstående mamma med två barn kanske plockar ut 12 000 i månaden. Tror någon att hon förväntar sig att kunna leva centralt, springa på puben två gånger i veckan, köpa nya kläder varje månad och aldrig behöva resa mer än tio minuter till sitt jobb? Inte en chans!!!

Studenternas problem är inte att de får ut för lite pengar, utan att de inte fattat att vi lever i en marknadsekonomi. Så är det och trivs de inte med det, får de väl försöka förändra den saken politiskt. Rent hypotetiskt, jag finner tanken på x antal studenter som går och röstar på KPLM:r i nästa val rätt roande.

Tyvärr är det också så att dessa studenters bortskämdhet går igen när de sedan ska ut i arbetslivet. De kräver nästan en anställning inom sitt nya gebit omedelbart, annars går de hellre arbetslösa. Här kan jag ta mig själv som ett exempel på hur de borde tänka istället.

När jag som nyutbildad fritisledare kom till Göteborg sommaren 94, blev mitt första jobb att städa trappor. Det var inte kul men det gav mig egen inkomst, vilket alltid borde vara varje människas första mål här i livet. Faktum är att det tog mig nästan ett år att få min första anställning som fritidsledare, men fram till dess överlevde jag och mer därtill.

Så studenter : Skippa er akademikerattityd tills dess ni verkligen fått ett jobb som en sådan och inse att ni fram tills dess bara är vanliga nybörjare på arbetsmarknaden, vars första prioritet borde vara att kunna stå på egna ben ekonomiskt. Det är ni skyldiga det övriga samhället eftersom vi andra betalat en del av det studiestöd ni uppburit under er studietid.

Lägg också av med att tro att ni skall kunna få mer än era pengar räcker till, marknadens hårda verklighet gäller även er. Där görs inga undantag för fattiga folkpensionärer, ensamstående mödrar och följaktligen inte för er studenter heller.

Annars löper ni stor risk att för lång tid framöver etablera er i toppen på listan över gnälliga subkulturer i vårt samhälle...

Av Mattias Landgren 06 okt 2002 18:58