simSALAbim

Om man åker bil till Sala möts man av skyltar som förklarar att "i Sala kör vi med IQ". Åtminstone möttes man av dem förut, på den tiden då varje liten avkrok skulle ha en egen slogan. Att köra med IQ betyder i Sala att högerregeln bara gäller på de ställen där det egentligen borde ha varit huvudled, det vill säga på de ställen där högerregeln enbart ställer till med besvär både för den som får köra och den som skall lämna företräde. Att köra med IQ betyder också att man bötfäller bilar som parkerat korrekt och ställt in p-skivan på klockan 08.00 istället för på klockan 09.00 om det till exempel är tidsreglerad parkering mellan 09.00 och 19.00, men fritt annars, eftersom det finstilta meddelandet väl höljt på p-skivans baksida säger att man inte får ställa in skivan på klockslag tidigare än vad parkeringsregleringstiderna på den plats man parkerat på avser. Vår IQ är lite speciell. I alla fall vad gäller trafiken.

Tack och lov finns det annat att syssla med i Sala än att pröjsa p-böter och bryta mot högerregeln. Vi har en biograf som man kan titta på film i. Biografen är nog den finaste jag har besökt, med stora, sköna soffor, gott om utrymme för benen, stor salong, bra ljud och skaplig bild. På nittiotalet började man sälja dricka i biljettluckan. Det var en stor sak. När man några år senare skaffade en popcornmaskin tog sig alla för pannan och trodde att de drömde. Filmerna är det däremot lite si och så med. Alla är inte dåliga, men få, om ens några, är nya. Vad jag minns så var Hälsoresan den senaste filmen vars Sverigepremiär även nådde Sala. Det säger en del. Att jag gick och såg den var dock bara mitt eget fel.

Något man inte behöver göra som salabo är att gå hungrig. Pizzeriorna är omkring dussinet och lyckas på något vänster gå runt ekonomiskt trots vår knappa folkmängd. Börjar man räkna in gatuköken, restaurangerna och de enklare ställena som säljer varmkorv och färdiggjorda mackor stoppar det knappast före ett fyrtiotal. Det har dessutom i åratal snackats om att McDonalds skulle vara på väg hit. Vi får se hur det blir med den saken.

Vill man svinga sina renrakade så kan man gå på Sala Stadshotell. Det kostar 60-100 spänn att gå in beroende på vilken tid man anländer och om det är löning eller ej. Sen ryker det en tjuga för att man skall få hänga av sig jackan. Ölet man serveras är svagt, men dyrt och taskigt kolsyrat. På somrarna brukar det finnas ett slags öltält i stadsparken - den park som för övrigt hamnade på topp tio över Sveriges vackraste stadsparker - där man kan dricka bira och lyssna på musik. Fast i somras förbjöds musiken. Folk tyckte att den störde.

Förut om åren hade vi en egen Salafestival. Vi har haft både Jerry Williams, Dr. Alban, Kenneth and the knutters och Nordman spelande här. Då var det drag i stan. Nu finns det ingen festival längre, men i somras kom i alla fall Nanne Grönwall och Richard Herrey och Christer Björkman hit och spelade på torget. Man hade lagt uppträdandet på en måndagskväll så att det skulle bli hemtamt och småputtrigt. Samtidigt ställde man ut ett antal grillbord och kallade arrangemanget för Grillnatta. Folk gick man ur huse för att få sätta tänderna i en nygrillad bratwurst med stark senap. Och i helgen var det marknad. Det var samma stånd som senast det begav sig och de stod på samma plats som sist också. Det torkade renköttet smakade likadant som vanligt och som brukligt var låg det en air av varma munkar och sockervadd i luften. Man vill ju känna igen sig.

Mest känd är nog Sala ändå för sin silvergruva, det är ju inte för inte som Sala kallas för Silverstaden. Gruvan hölls i drift från 1500-talet fram till 1962. Man kan gå ner i ett av gruvschakten och få en guidad tur. Det gäller att knacka i bergväggen på vägen ner annars kommer gruvfrun och tar en. Vad jag förstår så går ombesörjandet av gruvan med förlust vartenda år. Hade man råd skulle nog gruvhålen fyllas igen. Badplatsen i Finntorpsbrottet håller som bäst på att proppas igen med kalksten. Det vore ju synd om invånarna hade det för roligt, och dessutom utan att pröjsa ett öre till kommunen, så man ansåg det bäst att radera ut platsen. Lyckligtvis kommer det att ta sin tid.

Det händer inte så mycket här. Skulle det ske något så är det mest som en storm i ett vattenglas eller kanske snarare som en lätt bris i en äggkopp. En bekant uttryckte det rätt träffande när hon sa att "här har man varit borta från stan i ett par år och det enda som hänt är att man slagit upp en ny Jet-mack". Man får vara glad för det lilla som bjuds.

Vi har inte så många rikstäckande butiker här i stan. Det stannar nog vid Lindex, JC och Inter Sport, men då räknar jag inte in Systembolaget som konstigt nog finns kvar fastän de flesta brygger eget och matbutikerna. Men, just det, i vintras slog faktiskt Dressman upp portarna, fast jag hörde aldrig att de sa "Grattis Sala! Nu öppnar Dressman!" på tv. Det är knappt de nämner att det är skärpt tv-avgiftskontroll här längre. På en gammal videokassett jag hittade nyligen hade jag spelat in ett sånt meddelande, men det var år och dar sen för efter den upplysningen hade jag bandat såpan Storstad. Men gubben i Anslagstavlan, han som nyser, var sig lik.

Om man gillar sport men inte är tillräckligt intresserad för att vilja lägga ner mycket tid på det så är Sala den perfekta staden. Vi har lag och föreningar som representerar de flesta idrotterna, men inga som är med och tjafsar i de högre divisionerna. Fotbollslaget huserar i fyran eller åkte de ner i femman ifjol? och hockeylagen ja, vi har faktiskt två hockeylag - Sala Hockey och Sala Chiefs ligger och guppar i den lägsta divisionen. På den tiden jag spelade hockey hette laget Norden Hockey. Jag vet inte om det var för att man skämdes för att berätta var vi kom ifrån för håla. Vidare vad gäller de lokala idrottsklubbarna så är bowlinglagen och handbollslagen förvisso rätt skapliga, så man får väl undvika dem.

Vi har en lokaltidning också. Den heter Sala Allehanda och kommer ut på måndagar, onsdagar och fredagar, om det inte är röd dag vid nämnda veckodagar förstås. Häromveckan var den största nyheten en vidbränd sockerkaka på ett ålderdomshem, vilken utmynnade i en utryckning för räddningstjänsten. I tidningen beskrev man händelsen, och nu citerar jag, "som ett torrkok". Himmel och pannkaka, eller bättre uttryckt - himmel och sockerkaka.

Det kanske låter som att jag inte på något sätt gillar Sala, men ingenting kunde vara mer fel. Av någon anledning älskar jag stan, men det märks oftast bara vid de tillfällen jag är någon annanstans. Drar vi på festival skryter vi vitt och brett om att vi är från Sala, och hemmasnickrade flaggor och banderoller pryds med detta ord på fyra bokstäver. Under den tid jag bodde i Örebro såg jag mig alltid som en salabo. Men när jag väl är i stan känner jag ingen eufori av att vara en del av den, utan det är just när jag lämnar densamma som hembygdskärleken börjar bulta i bröstet som en spetälsk trumslagare. Man saknar inte kossan förrän båset är tomt. Eller som någon lustigkurre sa: "Att skiljas är adjö en smula."

Det här är ett bidrag till "Jorden runt: recensera ett land/en stad" på kategorin Resor.

Av Andreas Judas Ekholm 04 okt 2002 09:34