Vi dödade en människa del 2

En bärgare kommer och den ena killen springer ut och undersöker liket. Han tar av hjälmen och knäpper upp likets kläder. Jag tittar bort. Jag kan bara inte titta på hans ansikte. Jag vet att om jag ser personens ansikte blir det så personligt. Någonting jag aldrig kommer att glömma. Jag ser hans bröst, han är rent vit.

Min mans chef Anders anländer någon gång under tiden med sin son som tar över sambons leveranser. Anders stannar hos oss. Min sambo får en tjock tröja av hans son.

Polis och ambulansen kommer till sist. Mannen ifrån bärgaren kommer fram till mig och sambon. Han tittar mig i ögonen och säger farbrorn är död. Det fanns ingenting att göra.

Efteråt läser jag i tidningen att han är utbildad brandman.
Ambulanspersonalen sätter snabbt på min son en nackkrage, och när jag förstår att vi ska in i ambulansen kommer jag plötsligt på att jag bara måste hämta våra saker i lastbilen. Konstigt att jag kunde tänka på en sådan sak.

Jag bad ambulanstjejen att hålla min son under tiden. Hon tog honom och lät mig gå. Direkt när jag släppte pojken kände jag mig darrig och svag. Men jag går ändå till lastbilen som är helt förstörd på förarsidan. Otroligt att en motorcykel kan göra sådana stora skador. Jag hämtar väskan och min telefon och går tillbaks till ambulansen. Där ställer jag in mina saker och får sedan sätta mig på båren med pojken i famnen. Det värker i axlarna och nacken, men jag förnekar skadorna när hon frågar om jag har några. Min pojke är viktigast.

I ambulansen kontrollerar hon först pojkens blodtryck och sedan hans puls. Allt är bra. Sambon åker med i framsätet. Sedan kollar hon mig men hon kollar bara pulsen. Jag tycker det är lite konstigt att hon inte tar bort mätaren ifrån mig men säger ingenting. Vi märker att golvet på ambulansen blir vått. Någonting läcker. Termosen! Den är okrossbar, men måste hållas upprätt för att inte läcka. Naturligtvis har den ju kastats runt i kraschen. Ambulanstjejen småpratar hela vägen in till lasarettet. Det är en självmördare säger hon. Det är inte helt ovanligt.

På lasarettet får jag tack och lov gå med min son i famnen till undersökningsrummet. Min mans chef kommer också dit för att hjälpa och stötta oss. Min lille pojke undersöks först. Han är helt oskadd vad de kan se. Att han har ont i örat beror på smällen ifrån krockkudden, och kommer att gå över. Det enda pojken pratar om är spöket.

Efteråt undersöker de min sambo. Han har skurit sig på armen och de tejpar ihop det. Han har bränt sig på krockkudden också, annars är han också oskadd. Jag blir inte undersökt.

Under tiden min son blir undersökt noterar jag att ambulanstjejen står och pratar med sköterskan. Jag hör henne säga att mammans hjärta inte är riktigt bra. Mer hör jag inte. När min man undersöks kallas jag till sköterskan och får förklara för henne var olyckan skett. Vägverkets olycksstatistik förklarar hon.

Läkaren pratar med min sambo och frågar om han behöver prata med kuratorn. Min sambo svarar nej. Anders förklarar att de har utbildning i sådana här incidenter på arbetsplatsen och att de kommer att göra allt för att hjälpa min sambo.

När undersökningarna är klara tar Anders oss med ut och beställer en taxi. Vi skulle egentligen väntat på polisen, men känner att vi alla vill komma ifrån lasarettet.
Vi åker till företaget. Taxichauffören pladdrar om att lastbilschaufförer kör för fort. Anders förklarar att deras lastbilar är spärrade.

Framme på företaget gjorde vi nog ett ganska förvirrat intryck på den andre chefen som satt där. Han visste ingenting förrän senare. Men han sa ingenting utan bara höll med oss om att det var fegt och oansvarigt av motorcyklister att göra så här. Vi var ju chokade och pladdrade på.

Anders som varit med oss tog med oss in i fikarummet. Där bryggde han kaffe till oss och gjorde te till vår son. Han dricker det. Han skalade också ett päron och delade till honom. Han pratade hela tiden med oss och förklarade hela tiden att strunt i bilen, ni mår bra det är det viktigaste. Det är inte ditt fel sa han till min sambo och du kan inte förinta det som hänt hur mycket du än vill. Han upprepade detta gång på gång.

När vi kände oss redo för att åka hem erbjöd han sig att be någon köra oss hem. Min sambo avböjde och envisades med att köra hem. Han känner att gör han inte detta nu vågar han kanske inte köra bil igen. Han behöver inte jobba på måndag heller, och vi får med oss en pärm hem med krismaterial plus att min sambo kan ringa precis när han vill på dygnet om han behöver det.

Vägen hem minns jag inte så mycket av.

Av Angelica Rundgren 02 okt 2002 11:06