En dag i New Orleans

Smög mig upp från kojen i hytten som vi var fyra servitörer om att dela. Upp och gjorde mig elegant för en dag i New Orleans. Ute på kajen letade jag efter en taxi. Men tyvärr var det apostlahästarna som gällde denna dag.
Efter en stund gick jag förbi en bistro med kaffe och sandwich. Här satt många som var på väg till sina jobb. De tittade nyfiket, några pratade jag med och frågade hur långt det var till centrum.

Varför befinner jag mig då här i ottan, ensam med en massa sydstatsbor? Jo, det bästa jag vet är att strosa utan att ta hänsyn till någon, kunna gå rakt fram, vända vänster eller höger och bestämma själv.

Vart var jag på väg? Det visste jag inte, jag var ute för att upptäcka. Efter den hastiga frukosten började jag gå in mot stan.

När jag kom till villabebyggelse såg jag en buss, åt rätt håll tyckte jag. Det var rätt men inte rakt. Efter en stund passerade vi en bro, steg av och därefter färja över Mississippi.
"Nu är du på villovägar", tänkte jag. Då vi kom till ändstationen fanns flera bussar att välja mellan och däribland en rakt in till centrum. Bussturen och färjeturerna tog ett par timmar.
Färjorna var uppdelade i två halvor, en för mörka och en för vita, genom en tjock kedja. Från flottstationen var många meniga på väg över. De stod på varsin sida och språkade kamratligt.

Nu var jag kommen in på Canal Street och stod och tittade upp på ett högt varuhus. Gick in och bort till hissen. Där stod en söt flicka i uniform som gjorde honnör och frågade "Varthän". Jag svarade " Högst upp".

Nu visade det sig att hissen bara gick halva vägen sedan skulle man byta. Ny hiss och ny flicka mot toppen. Utkommen dök ännu en av dessa rara flickor upp och ville hjälpa mig. " Jag skall bara titta", sa jag. " Här finns..." började hon samt räknade därefter upp allt som salufördes på denna våning.

Jag hade fått ögonen på en restaurang. Dit ville jag. Blev ledsagad och fick ett bord vid fönstret. Det var långt ner till gatan vill jag lova. Åt och drack något äventyrligt. Betalade och då var hon där igen och vi gick runt samman och tittade på allt som salufördes. Jag minns inte vad som inhandlades, jag fick inget där, det skulle skickas till båten.

Nu var det dags att åka ner en våning och vi skildes som gamla vänner. Ut ur hissen, ny flicka, ny restaurang med annorlunda mat, mest smårätter och nya drinkar. Ny promenad runt diskarna, nya inköp, nytt farväl, ny våning.

I varje etage besöktes serveringen, där var skaldjur, ost och vilt. Det var meningen att provsmaka mat och dricka. Det mesta har jag glömt men ett bestående minne var att ju längre ner jag kom, desto bättre engelska talade jag.

På bottenvåningen köpte jag kort för att sända hem. Satt i baren och plitade och skrev om vilken trevlig dag jag haft.
Mor frågade senare: " Vad stod det på korten? De var litet svåra att läsa."

Efter att skickat iväg korten var det dags för badhuset.
Skulle välja vilket, badas eller bada själv.

Badas, i detta fall, innebar att en kraftig mörkhyad dam stoppade ner min stofthydda i ett kar fullt med tång och hett vatten.

Inget tvål, det finns i tången påstod kvinnan. Efter tvagning är det dags för ett marmorbord och här utsattes man för en behandling som fick varje muskel att skrika om nåd. Efter löfte om rikligt med drickspengar upphörde tortyren. Därefter sveptes jag in i varma badlakan och leddes in i ett basturum möblerat med korgstolar. Här satt söderns gentlemen och snart var vi i livligt samspråk, mest om den svenska synden, som herrarna var mycket intresserade av.

Efter någon timme var det dags att gå ta taxi till pianobaren. Här mötte man alltid goda vänner. Vi satt runt en flygel och njöt såväl av musik som drinkar. Mitt på locket stod ett glas och lade man en sedel i detta spelades vad man önskade.

Nu var det middagstid. Taxi till New Orleans största ostronbar, 50 meter lång. Bakom disken stod kyparna och bröt ostronen efterhand som vi åt, skalen skulle ligga kvar och räknades när vi var färdiga. Endast brödpinnar som tilltugg men såser i oändlighet. Några så starka att vi vågade inte tända våra cigarretter.

Nya taxibilar ut till ett danspalats. Omkring 1000 personer hade fått plats men vi var helt ensamma. Ett bra bord fick vi och nästan genast hade jag en vacker flicka i knät. Hon bad om en drink. Mina kamrater uppmanade mig att bjuda och vad var att göra? Denna unga mö var en av de vackraste jag någonsin sett. Champangecocktail var det minsta.

Plötsligt var salen full av folk. Hela busslaster fulla av turister hade anlänt.

Min flört fortsatte tills det var det tid för showen att börja. Jag lovade att vänta om så hela livet. Mina vänner småskrattade och trivdes. Snart skulle våra vägar skiljas och jag skulle supera i " chambre séparée " med mitt livs dröm.

Nu började spektaklet och jag satt där och försökte hitta min älskling bland alla balettflickorna. Tyvärr, men en del såg lite konstiga ut, den lille skojiga var med all säkerhet en karl.

Jag vände mig om och mina vänner låg dubbla av skratt. Svenne stönade fram: " Lennart - nu har du varit på din första dragshow!".

Natten fortsatte med jazz och annat nöje på Bourbon street.
Flera gånger har jag önskat och kommer att önska att jag en gång till får besöka världens underbaraste stad. Strosa i de franska kvarteren med sina berömda restauranger Antonius och en än en gång få flamberad oxfile och rött vin tillsammans med hustrun.

Men det är väl blott en stilla nåd att bedja om.

Detta är ett bidrag till " Jorden runt".

Av Lennart Ekman 02 okt 2002 12:08