Vi dödade en människa Del 1

Den 19 juli 2002.

Dagen hade börjat så bra.

Det var varmt ute och solen sken. Min sambo kom hem vid 11-tiden och hämtade mig och minste sonen som om 12 dagar skulle fylla fyra år. Vi lade pengar på bordet så att de stora barnen skulle kunna gå och äta pizza. Själv skulle vi stanna till på MacDonalds efter att vi kom ifrån Trelleborg och äta. Den lille älskade milkshake och började tjata redan i Helsingborg om den. Men först var pappa tvungen att stanna till i Rydebäck på Rya kvarn och lämna ett företagspaket. Han jobbar med det på en transportfirma. Varje dag kör han dessutom från Helsingborg till Trelleborg och åter igen för att hämta upp gods och leverera. Eftersom han jobbar så mycket får vi ibland följa med honom till Trelleborg.

Framme vid Rya kvarn visade jag min son ett skelett de ställt upp i ena fönstret i kvarnen. Det är mycket realistiskt gjort och första gången man ser det hoppar man till om man inte är beredd på ett grinande skelett som tittar ut på en genom fönstret. Pojken visade skräckblandad förtjusning. Han frågade om det var här spöket bodde och vi sade att ja, så nu behöver du aldrig vara rädd för spöket mer. Nu vet du ju var han bor!

Vi satte oss i lastbilen och åkte vidare för att komma fram till Trelleborg. Jag satt i egna tankar om skelettet. Tänk om det var ett riktigt skelett, ett mord man på ett skickligt sätt gömt! Jag skrattade för mig själv och tittade upp på min sida av vägen på en järnvägsövergång som såg väldigt komplicerad ut.

Då hör jag min sambo skrika - Vad fan! Jag hör en smäll, och direkt efter märker jag att framrutan spruckit och jag lägger händerna över huvudet för att skydda ansiktet. Nu efteråt stör det mig att jag inte lutade mig över min son för att skydda honom.

Min sambo bromsade in lastbilen, inte tvärt men fort ändå. Jag frågade vad hände? Vi har krockat, svarar han. Han är redan ute ur bilen och skriker till mig att ta mig ut. Jag lutar mig över min son för att lossa honom ifrån bältet, och upptäcker att han sitter fast, bältet har lindat sig runt benen. I panik får jag till sist loss honom och lyfter ut honom ur bilen. Min sambo pratar i telefon med larmcentralen. Jobbet har han redan hunnit ringa. Jag hör ångesten i hans röst.

Jag hittar honom inte, säger han.
Jag måste lägga på så jag kan hitta honom.

Min sambo har redan tittat sig omkring och det enda han såg var en svart motorcykel och en handske på vägen. Totalförstörd. Ingen människa till motorcykeln syns till. Jag håller min son i famnen och känner mig iskall. Jag förstår på min sambos beteende att nu måste jag vara stark.

Bilar stannar från båda hållen. Människor stirrar på mig genom rutorna. Jag nonchalerar dem. Jag måste hitta motorcyklisten. Jag tittar på min sida av vägen i diket där finns ingen. Han måste ligga på andra sidan. Med sonen i handen tar jag mig över och börjar söka.

Jag hittar honom. Han är helt svartklädd. Han har svart hjälm på sig så jag kan inte se hans ansikte. Han ligger där på rygg helt stilla. Hans ena ben är konstigt vinklat. Hela kroppen ser förvriden ut. Jag stirrar på hans bröstkorg, andas han? Jag ropar till min sambo att jag har hittat honom. Jag vill inte gå fram till motorcyklisten. Jag hör min sambos röst, åh gode gud nej! Hans röst är så fylld med ångest och smärta och jag säger till honom,
-titta inte på honom,
-titta bort.

Motorcyklisten är död. Det råder ingen tvekan.

En bil stannar framför oss. Det är två kvinnor. Den ena är i min ålder och den andre är nog hennes mor. De frågar hur det är med oss. Min sambo svarar att vi klarat oss. Jag står kvar vid liket med min son. Pojken frågar
-mamma är han död?

Då vaknar jag till. Snabbt tar jag upp min lille pojke i famnen. Nej, lille vän svarar jag, han är inte död. Han sover bara.

De två kvinnorna hakar på lögnen. De är bekymrade över min lille pojke. Han har börjat gråta otröstligt. Jag är rädd att han är skadad. Han är full av glassplitter i huvudet. Försiktigt borstar jag och blåser bort det jag kan för att inte skada honom. Ont i örat säger han. Jag tittar, inget blod, men glassplitter. Blåser bort det jag kan. Den yngre kvinnan erbjuder mig och sambon varsin cigarett. Tacksamt tackar vi ja. Min sambo känner sig svag och frågar om han får sätta sig på deras kofångare. Det går bra.

Jag står och väntar på att få låna deras tändare. När jag tänt cigaretten kommer jag på att jag har hållit min egen tändare i handen. Den hade jag tydligen hållit i när vi krockade och hela tiden efteråt. Kände mig lite dum. De två kvinnorna frågar om vi inte ska lägga en filt över liket tills polis och ambulansen kommer, mest för pojkens skull.

Av Angelica Rundgren 01 okt 2002 15:42