Kommer du ihåg, Bertil?

Jaha, då var det bara att packa ihop dom sista ynka resterna av ungdomen och lägga ner dom i lådan som är märkt; Betyg och annat löst skit.

Det är nämligen klassfest på lördag. Visst, det har gått 20 snabba år sedan jag bad min klassföreståndare dra åt helvete. Hm, måste ha varit den allra sista veckan i nian. Känns nästan som igår när jag tänker tillbaka på det. Hur han kommer fram till mig på mattelektionen och vill prata betyg. Han har gjort så med resten av klassen också, dragit en och en till sidan för att delge hur det har gått under sista terminen. Jag vet att jag känner mig rätt nöjd. Matten måste ligga kvar på en fyra och kemin på sin trea. Är helt säker på att höja fysiktrean till en fyra. Har skrivit nästan fullt på vårterminens prov.

"Ja du, Lena... det känns lite trist att behöva sänka din fysiktrea till en tvåa, särskilt som det är slutbetyget."

Hahaha, snubben har plötsligt begåvats med humor, det var fan i mig på tiden!

"Smickra mig inte, Bertil", säger jag och skrattar. Jag gör faktiskt det. Tror helt ärligt att han skämtar med mig. Tills jag inser att hans blossande röda kinder talar ett annat språk. Den satans jävla orättvisa grisen har sänkt mitt slutbetyg och jag kräver en motivering. Trots att jag redan vet. Så jag viker snyggt ihop matteboken, tar upp den under armen och ber honom högaktningsfullt dra åt helvete. Stegar ut ur klassrummet och hinner inte ens stänga dörren innan han är mig i hasorna.

"Men Lena, inte ska du ta det på det här viset. Inte ska du bla bla bla. Skitsnack. Mer skitsnack. BLA-BLA-BLA"

Jag öppnar munnen först när jag kommit fram till damtoaletten, vänder mig om och säger
"Visst, följ gärna med in, din fitta."

Han stannar i dörren. Tack och lov. Jag är nämligen så arg och besviken att tårarna okontrollerat börjar spruta. Som på en jävla fontän. Jag river matteboken i strimlor. Små strimlor som jag spolar ned i toaletten samtidigt som jag förbannar att jag är jag. Att jag inte bor på den rätta jävla gatan. Att min fabriksarbetande ensamstående morsa inte är nog jävla fin. Att jag ibland öppnat käften och vågat ifrågasätta. Att han som ska vara ett rättvist jävla föredöme inte kan bortse från vad jag är och hur han alla dessa år inte kunnat dölja det bättre.

Halva dagen sitter jag kvar därinne. Det ringer in och det ringer ut. Tårarna torkar så småningom men näsan är så full med snor att jag måste andas genom munnen. Lika bra det, skolan stinker nämligen. Av klasskillnader och orättvisor. Det har den gjort sedan jag inträdde i högstadiet. Och den dagen bestämmer jag mig. Blir det någon gång en klassfest och jag går dit så ska jag kolla om det finns lika lite stake nu som det fanns då.

Så sätt på dig suspensoaren, Bertil. Snart är det lördag.

Av Lena Vikberg 27 sep 2002 14:19