Jag hatar er era jävlar

För grejen är den att jag faktiskt hatar er. Trots att jag är 28 år. Jag hatar er era jävlar.

Jag hatar er för allt ni gjorde men kanske ännu mer för allt ni inte gjorde. För att ni inte ringde. För att ni inte berättade. För att ni inte lät mig få veta vad det var ni fnittrade om. Vad ni tisslade om. För att ni inte skickade den där jävla inbjudan till den där jävla festen som jag förmodligen hade vantrivts på ändå.

Jag hatar er för att ni hittade varenda svag punkt jag hade och siktade nåt helt sjukt bra just där, jag hatar er för att ni var så jävla bra på att sänka mig. Jag hatar er för att ni såg min svaghet. Förlåt - alla mina tusen svagheter.

Jag hatar er för att ni reste er när jag satte mig på samma bänk som ni. Jag hatar er för att ni kom ihåg varenda gång jag visade att jag var en mjuk påse sprängfylld med tårar.

Ja, jag grät. Jag grät när den jävla idioten drog ner mina byxor på jympan. Inför hela klassen. Jag hade ögonen fyllda till bredden med tårar när tjugofem idioter sket på sig av skratt när S skrev "Kalleponken" på tavlan och läraren skrattade. Jag hade en klump i halsen när idiot-Birgit jävla engelsklärare konstaterade "Är det verkligen ingen som vill dela tält med Karl?" inför klassresan till Öland i nian.

Sen förlorade jag förmågan att gråta. Överlevnad. Det var det det handlade om.

Jag hatar er. Jag hatar kanske speciellt subborna J och J som med insinuant empati frågade "Det kan ju vara bra för dig att veta. Om du skulle få en tjej någon gång." Efter sexualundervisningen på biologin i åttan.

Om. OM jag får en tjej.

Jag hörde ironin och jag vårdar den fortfarande. Den grundades redan ett år tidigare när den ena av de två subborna sa: "Min mamma tycker att du är söt. Men hon är ett jävla fyllo."

Tack för det. Din jävla subba.

Fem år senare. Återträff. Jag är på safari.

En av subborna: "Gud vad du har förändrats. Jag kommer ihåg att du var så himla arg hela tiden i skolan."

Tacka fan för att jag var arg. Det var ju ert förbannade uppdrag i livet att göra mig arg verkade det som. Jag var rolig när jag var arg. Jag skrek. Jag grät. Jag slängde saker. Jag sa roliga saker.

Men jag var arg. Jag var ledsen för att jag inte var en av er. För att jag ständigt fick stå utanför och gissa mig till hur livet skulle levas. Eller förlåt: hur ni ansåg att livet skulle levas.

Nu, nästan tio år senare. Jag är framgångsrik. Jag har pengar. Jag har en karriär och jag vet att många avundas mig. Jag möter S på gatan.

Mandrake gör en magisk gest och allt är som det en gång var. De är viktiga, jag är ett neutrum. S säger: "Jag jobbar med korrosionskontroll av SAAB:s personvagnar."

Och jag säger ingenting. Bara inser att jag är jag är jag. Och ingenting har förändrats. Jag blir fortfarande misshandlad i lunchkön av finniga, hormonproppade S som är Snyggast, Starkast och Jävligt Bra På Handboll.

Handboll!

Handboll!

Handboll!

Jamen för helvete: HANDBOLL!

Varför bryr jag mig?

Därför att jag hatar er era jävlar. Därför att jag är jag är jag.

Jag skulle kunna fortsätta. Men jag börjar må illa. Det sitter en kletig bajskorv i hjärnbarken och gör sig hörd.

Av Karl Dahlén 26 sep 2002 09:42