Dimridåer

Vågar vi inte se vad Janne Josefssons dolda kameror faktiskt visat? Blåser vi upp en skrämseldebatt som handlar om att allmänheten inte längre litar på journalisterna? Som handlar om att politikerna och den makt som måste granskas drar sig undan insyn, i stället för att tala om det väsentliga? I gårdagens Debatt SVT var det endast granskningsnämndens Pär-Arne Jigenius som hastigt nämnde att Josefssons reportage faktiskt gett en skrämmande bild av Sverige. Vi lever i ett land där flera lokalpolitiker visat sig stå för en helt annan åsikt än vad de officiellt måste företräda. Om det bland politiker, som borde vara väl införstådda i integrationens betydelse, flyktingars utsatta situation och inte minst skulle vara indoktrinerade av ett partimanifest, ändå sipprar fram rasism, vad är då inte att vänta av väljarkåren?

Självklart kan man säga både det ena och det andra om Josefssons inslag i Uppdrag granskning SVT, men inslaget ger tydliga indikationer på något som man länge kunnat frukta: de stora partiernas tal om ett öppet och välkomnande Sverige stämmer dåligt med den allmänna uppfattningen. I själva verket gror främlingsfientligheten på många håll i landet. Och jordmånen tycks vara god.

När journalisterna debatterar sina metoder lägger de ut dimridåer för att dölja den besvärande sanningen. Det är ett förkastligt beteende, som vittnar om antingen oerhörd okunskap eller hyckleri i journalistkåren. Man väljer att taktfullt ifrågasätta sig själv för att slippa föra en svår debatt. När folkpartiet i valrörelsen ville föra upp integrationen på dagordningen sovrade journalisterna bland deras förslag och valde språktestet som den viktigaste punkten. Folkpartiet blev ett lätt byte för vänsterblocket, initiativet hånades och rent löjliga jämförelser med dansk folkeparti gjordes. Istället för en konstruktiv debatt sköts problemen undan, Göran Persson vägrade se vad som hänt i det land han styrt i sex år. Folkpartiet tvingades gång på gång förklara och försvara, det kunde aldrig komma vidare, debatten fastnade. Och allra värst var att den fastnade redan innan den hade börjat.

Vad som är grunden till främlingsfientlighet är svårt att avgöra. I värsta fall finns en gen som programmerar oss att tycka illa om det som inte tillhör vår närmaste sfär. I bästa fall är det ett primitivt beteende som bara kommer fram då vi känner oss, eller vår välfärd, hotade. Om Sverige är lika främlingsfientligt som Josefssons reportage antyder måste vi genast och allmänt diskutera detta. Vi måste fråga oss vad det beror på, vad vi kan göra för att komma till rätta med missförhållandena. Partierna måste fråga sig om de skall läxa upp väljarna och fortsätta hävda att Sverige skall vara ett öppet land, eller rätta sig efter opinionen. Det enda rimliga i en demokrati är en öppen debatt. Journalisterna måste hjälpa de politiker som vill placera dessa frågor på agendan genom att aktivt medverka till att debatter startas. I varje tänkbart forum måste samtal pågå. Om vi fortsätter att lägga locket på kommer främlingsfientligheten att växa underjordiskt, i tysthet och utan insyn. En dag kommer explosionen, då står vi oförberedda.

Om vi skall få bukt med ogräset måste vi luckra jorden, se till att rötterna kommer upp i dagen. Det behövs en öppen och allmän debatt, en diskussion där vi vågar lita på demokratin. Vi får inte låta oss begränsas av att vi måste ha ett visst utfall. Vi måste skingra dimridåerna, det här är ett problem som kräver god belysning. Av historien kan vi lära oss att det enda som hjälper mot dunkla krafter är det öppna samhällets strålkastare.

Av Magnus Hansson 26 sep 2002 16:13