Märker inte nedförsbackarna

Snörar på mig joggingskorna med en känsla av förväntan. Äntligen dags för 40 minuters ostört tänkande. Minuter som jag i första hand ska ägna åt att tänka på absolut ingenting. Ingenting annat än vägen och tiden och att sätta ena foten framför den andra.

Idag känns lilla rundan för kort så jag bestämmer mig för att springa 20 minuter rakt bort för att sedan vända och springa samma väg tillbaka.

Alltför snart kommer jag till en alldeles för lång och alldeles för brant uppförsbacke. När jag flåsande kämpar mig uppför tröstar jag mig med tanken att det blir nedför på vägen hem. Resten av vägen går bra, jag svettas och stånkar på platta, fina vägar. Efter 20 minuter och 15 sekunder har jag hunnit fram till den vackra strandvägen, men vänder omedelbart.

Döm om min förvåning när jag på vägen hem märker en massa uppförsbackar. Var kom de ifrån? Jag har knappt märkt en enda nerförsbacke på vägen bort.

Då kommer de ändå. Tankarna. Som säger att kanske är det så livet är. Vi pustar och stånkar i uppförsbackarna, men när vi har nerförsbacke så märker vi det inte ens. Inte förrän det går uppåt igen och vi kan se i backspegeln. Men då har vi redan missat upplevelsen av medveten njutning av fartvinden i året och av hur lätt det går.

Är livet som en joggingtur eller är joggingturen en bra metafor för livet? Nja, knappast. Det är sällan man springer samma väg tillbaka. Och förresten är jag bättre på att njuta i nerförsbacke i verkliga livet än vad jag är när jag springer.

Och det måste väl ändå vara det viktigaste?

Av Anna Linusson 25 sep 2002 09:09