Skäms vi för Gud?

Vid ett sista farväl av en gammal god vän - kom barnen fram och undrade om de fick ställa en fråga om sin far.
De visade fram ett stycke papper och på detta stod.

Jag tror på allt blott ej enda GUD.
Jag tror på klockans hemvant kända ljud
jag har ju själv den ställt och dragit opp
det är min evighet som tagit kropp.

"Trodde inte Far på Gud?" frågade två ledsna och oroliga döttrar.

Jag berättade att religion hade vi aldrig pratat om - men mitt intryck var - han var en god vän med värderingar som efterlevande kunde vara stolta över. Sedan funderade jag på varför inte barnen kände sin far bättre.

Hur är det då med oss själva? Vet barn och barnbarn om vår tro och hur vi vill ha det. NEJ.

För några år sedan i ett sällskap hettade det till och hustrun sade till några andra damer: "Jag ber aftonbön varje kväll och har så alltid gjort."

Mera hörde jag inte - men hemkommen frågade jag - är det var med sanningen överensstämmande.

"Ja, det är det", var svaret!

Vad ber Du då om? frågade jag.
"Det är mellan Honom och mig. God Natt."
Något ytterligare har inte blivit sagt i detta ämne.
Religionsfrihet har man rätt till - även i ett äktenskap.

Min Farmor och vår Herre hade ett gott förhållande genom Frälsningsarmén och några frikyrkor som lade beslag på hennes tid efter att det fackliga arbetet upphört, med ålderns rätt.

Hon tig mig med då det var möten på eftermiddagar.
Sång, musik och strängaspel var vackert, minns jag. Hjalmar Branting hängde i hennes lägenhet på väggen tittade ned på mig de nätter jag skulle sova över. Alltid aftonbön - inte Fader Vår eller Gud som haver barnen kär. Farmor hade egna önskemål och bönen slutade alltid med "osså titta till pågen - då blir jag gla."

Många fanor med sorgflor följde Farmor till sista vilan.

Samtalen har sedan fortsatt mellan mig och den jag tror på.
Hustruns och min gud är nog inte densamma - troligen i släkt - men de umgås inte.

Någon bön är det inte. Men varje kväll hålls en monolog - det är som att prata med en telefonsvarare. Ofta tänker jag när något har hänt. Han lyssnade nog när han hade tid. Vad vi pratar om? Inte giv oss vårt dagliga bröd - det får var och en ordna själv, däremot talar jag om för honom att lämna det kalla Norden och ägna mer tid åt torka och missväxt i varmare länder.

Förlåt mina skulder - återigen - det får jag klara upp själv. Likaså förlåter jag inte oförrätter mot mig eller de mina.

Så har det försiggått i hela mitt liv. Samtalen har varierat i längd, men ingen kväll utan kontakt: Ja, ja har det inte gått - tar vi igen det vid frukostbordet. Har problemen hopat sig efterlyser jag lite samarbete.

Hur jag har det med stadskyrkan? Vi har gjort slut med varandra. Vill inte betala skatt - till de politiker av olika slag. Som inte sitter på sina mandat av övertygelse - utan för att driva sitt partis idé.

Hur jag har det annars? Förr sprang jag till doktorn för att leva längre - nu för att leva bättre. Jag och min "vän" är överens om - då det är tid så är det.

Som skrivet är: "Var och en är salig på sin tro."

Nu undrar säkert någon - vad är detta för skriverier? Skall ingå i mina memoarförsök och då är det viktigt, tycker jag, att de efterlevande får reda på att "gubben" inte var någon hedning. De kommer att veta - vad jag har stått för i hela mitt liv och behöver inte fråga andra.

Av Lennart Ekman 17 sep 2002 16:00