Jag hör inte dagen

Fåglarna kväver dagens röst.
Skriken ekar mot betonghus och timmerstuga, skalbaggar kryper längs asfalten,
bilen kör över.

Skalet krasar och du plockar upp den.

Skriket som fågeln, just nu, just precis lät skena iväg skär i mitt öra. Letar sig in och river djupa sår som
aldrig sys ihop.

Månen där ovan verkar aldrig falla ned.
Stjärnan där långt, långt borta verkar heller inte den
falla.

Inte ens
en centimeter.

Det är endast ljudet av galna skrik och krasande skal som avslöjar.

Jag har ropat min undran i den svala natten.
Format mina händer och låtit min undran studsa.

Mot stjärnan och månen.

Som knytnävsslag har den studsat tillbaka.
Rakt i mitt bleka ansikte och slagit mig hårt mot backen

huvudet först.

Ni avslöjar
vad verklighet är

Av Marita Söderström 17 sep 2002 16:58