Hur skoj är bidragsberoende?

För en gångs skull har Schyman faktiskt rätt. Att behöva svälja stoltheten och krypa på sina bara ben, för att sedan be om stöd torde vara bland det värre en människa kan råka ut för. Gudskelov har Skrattmasen aldrig upplevt detta, men han föreställer sig att det känns som tiggeri, en form av prostitution där människor säljer sin värdighet - i utbyte mot de pengar staten tagit från dem.

Ja, så är det faktiskt. En genomsnittlig socialbidragstagare betalar 20 000 i skatt och erhåller 21 000 i bidrag. Omfördelning? Nej, snarare förnedring - som vanligt i solidaritetens, rättvisans och jämlikhetens namn.

När 600 000 svenskar tvingas ta emot socialbidrag undrar Skrattmasen vad som är fel. Än märkligare blir socialbidraget när man måste ha en adress för att kunna söka det. De hemlösa, som tveklöst är i störst behov av hjälp lämnas alltså utanför.

Kan det bli tydligare? Byråkrati, normer och bidragsutdelning är ett trubbigt och människoförnedrande instrument att hjälpa de som har det svårt. Staten borde låta människor behålla mer av sina inkomster och dela ut mindre i bidrag. I övrigt måste staten erbjuda möjligheter istället för grötiga bidragssystem där siffror och regler alltid kväver vissa människogrupper.

Politik och byråkrati är någonting väldigt, väldigt farligt.

Av Christian Sandström 16 sep 2002 12:33